På årets sista semesterdag kommer här det sista inlägget från Norge-resan
och det special-inlägg jag skvallrat om i tidigare inlägg,
nämligen från Rjukan på Hardangerviddas södra kant, 12 mil väster om Oslo.
Inläggsrubriken vinklar helt och hållet till filmen från 1965 med samma namn,
med legenden Kirk Douglas i en av huvudrollerna.
Handlingen var till stora delar tagen ur verkligheten där flera sabotage-aktioner
genomfördes under åren 1942-44 där filmen visar den sista.
Har ni inte sett filmen så gör det, även om ni får reda på handlingen redan här... 😜
Rjukan är i modern tid mest känt som stället som inte har solljus från slutet av
september t.o.m. mars, orten ligger så djupt nere i en dal med höga berg omkring
så att solen når helt enkelt inte ner då. 2013 så installerades speglar på en bergstopp
så att det soliga dagar reflekteras solljus ner på stadens torg vintertid.
8 km ovanför (väster om) Rjukan så ligger sen 1911 Wemork kraftstation som med
vattenkraft och hederliga turbiner skapade elkraft ända fram till 1971 då en modernare
kraftstation byggdes inne i berget bakom den gamla.
Att ta sig till Wemork som idag är ett museum är en liten utmaning om man inte kan
ta sig upp sista biten via bil eller så. Först en bra bit ner till besöksparkeringen, och sen
över bron för att sedan ta sig en bra bit uppåt igen. Bron är en hängbro som går
ca 50 meter över dalgången, vackert så det förslår men kan nog uppfattas lite läskigt
om man är höjdrädd. Är man inte varm när man börjar att gå så blir man det törs jag lova.
Bron håller för bilar och minibussar, men allmänheten får inte köra där.
Såklart...
En modell som visar hur anläggningen såg ut under andra världskrigets början.
Det gula höghuset till höger samt cisternerna i bildens nerkant finns inte kvar idag,
idag finns alltså endast de gråa husen i bakgrunden kvar.
I det gula sex-våningshuset som byggdes på 1920-talet framställdes vätgas genom
elektrolys av vatten, detta för att göra ammoniak som användes till konstgödsel.
I elektrolysprocessen skapades tungt vatten som en biprodukt som först användes
för forskningssyfte, men under andra världskriget fick tyskarna idén att använda
detta för att skapa den första atombomben...
Att tyskarna höll på att komma över tungt vatten i tillräckliga mängder var inte
okänt för de allierade så planer på att stoppa detta växte fram fort såklart.
Natten till den 28:e februari 1943 så genomfördes operation Gunnerside där
nio kommandosoldater lyckades sabotera 18 tankar med sammanlagt
500 liter tungt vatten samt en del av anläggningen i övrigt.
Dock kunde tyskarna komma igång med produktionen igen efter endast några månader
så ytterligare sabotage-aktioner planerades fram. Den 16:e november samma år så
flygbombades stationen av de allierade med över 1000 bomber och det gula
sex-våningshuset där tungvattenproduktionen utfördes i källaren förstördes delvis.
Tyskarna tog då beslutet att rädda det som räddas kan av utrustning och färdigt
tungt vatten och flytta allt detta till Tyskland för säkrare produktion.
Det som skulle bli den sista sabotage-aktionen genomfördes den 20/2 1944.
Detta är handlingen som avhandlas i ovan nämnda film, Hjältarna från Telemarken...
Den gamla kraftstationsdelen finns kvar idag och är numera museum över
tungvatten-aktionen men även över norsk arbetar-historia. Interiören med turbinerna
var väldigt fotogenisk så här kommer en del bilder på det till att börja med.
Den 20:e februari 1944 så skulle alltså tyskarna förflytta den nedmonterade produktions-
utrustningen samt fyra behållare med tungt vatten. Transporten skulle gå nordost
nedåt i dalen från Wemork via det tågspår kallat Rjukan-banan som börjar där
och går igenom Rjukan för att sluta vid färjeläget i Mael.
Ena änden på Rjukanbanan i Wemorks turbin-hall
Från Wemork så letar sig Rjukanbanan ner i dalen
Den färja som skulle transportera utrustningen och tungvattnet var D/F Hydro som hade
plats för 12 tågvagnar och 120 passagerare. Ett gäng norska sabotörer lyckas att smuggla
ombord sprängämnen för att sänka henne på den djupaste platsen i...
...Tinnsjoen där den första delen av transporten var tänkt att utföras. Man lyckas med
aktionen och D/F Hydro ligger än idag på 430 meters djup vid Perskås. Två behållare med
tungt vatten har senare bärgats medan resten ihop med övrig utrustning är kvar i djupet.
I muséet finns en kopia på hur tungvatten-tillverkningen såg ut,
men ingen original-utrustning finns kvar efter bombningarna.
Sex-våningshuset inkluderande tungvatten-tillverkning i källaren revs 1977
då man ansåg att det inte skulle gå att rädda som museum eller liknande. År 2013 så
gjordes undersökningar för att se hur det såg ut i den gamla källaren, och man kom fram till
att den var i bättre skick än förväntat trots många år begravd i jord. Så nu är ett museum
för detta under byggnation som kommer att inkludera den ursprungliga källaren där
världshistorien kunde ha fått en annan inriktning.
För tänk om tyskarna hade fått fram atombomben innan amerikanarna...
Vi tackar hjältarna från Telemarken för ett bra jobb
På återseende!
