Kontraster

högt och lågt, svart och vitt, stort och smått

Rally i Bregottfabriken...

Kategori: Händelser

 
Lördagens begivenhet var återigen ett Gästabudsrally, mer om detta här för den intresserade.
 
I hagen där jag och åtskilliga andra intresserade stod fanns också ursprungsbefolkningen
bestående av en skock kor. Och pappa tjur.
De kollade nyfiket när allt folk började invadera men höll sig på behörigt avstånd, 
men när rallybilarna började komma, de blev det liv i luckan...
 
 
 
 
De hittade ett ställe längre bort i hagen där de slapp att se åtminstone publiken...
 
...samtidigt som de hade full koll på bilarna som for förbi...
 
 
 

Kontraster 10 år!

Kategori: Allmänt

 
Idag är det exakt 10 år sedan Kontraster-bloggen startades.
Inspirerad av en foto-kompis så startades den för att kunna visa mina bilder för
en lite större publik och passade bra då jag blivit digital bara ett drygt år tidigare.
 
Kan inte påstå att den någon gång varit speciellt succé-artad åskådarantals-mässigt
men har inte tagit så hårt på detta då jag har valt att se den som min foto-dagbok
där jag emellanåt gjort ganska genomarbetade rese-skildringar med mycket
av både bild och beskrivande texter. Mestadels så har det dock blivit färre bilder
och mindre med text efter att ha gjort mindre utflykter.
 
Funderade först på om man i detta inlägget skulle göra nån sorts nedräkning
med favoritbilder och kora en vinnare, men insåg att det skulle bli larvigt, 
så har valt ut ett gäng rutor och lagt till lite minnen bakom dem.
Inget nytt alltså, men kanske nåt som man missat och inte sett förr?
 
Håll tillgodo!
 
 
Vi börjar med en bild som jag gillar skarpt. Den är tagen vid midnatt på
midsommaraftonskvällen där vi stannade vid Jönåkers kyrka på chans,
på vägen hem från en foto-resa till industri-landskapet i Norrköping.
Stativ användes såklart och riktningen är Kiladalen åt sydost,
alltså in mot Nyköping.
 
 En vårresa längs E4:an som vände vid Röttle å och där Brahehus besöktes lite snabbt
slutade i ett antal sköna vårbilder, jag fastnade mest för detta träd med blommor som
stod strax bredvid bilen vid parkeringen. Varför springa över ån efter vatten?  😉
 
En kvällstur på landsbygden norr om Nyköping och med kameran redo slutade i detta
färgsprakande crescendo med underbelysta solnedgångsmoln. Lika vackert varje gång,
det svåra är bara att vara på ett vackert ställe så att det blir en bra bild. 
Denna gången blev åtminstone jag nöjd.
 
Övergivna platser gillar jag. Efter ett tips från en arbetskamrat så gick turen till skogarna
mellan Östergötland och Närke, där en gammal övergiven bruksort var gömd inne i skogen.
Mängder av byggnader i olika stadier av förfall blev förevigade och det kanske var tur, 
då merparten av dessa idag är rivna och bortglömda. Nästan...
 
I Norrköpings hamnområden så fanns det då denna bilden togs ett ganska stort område
som användes för uppläggning av olika material, och där fanns också äldre byggnader
eller delar därav. Eller som i detta fallet delar av en gammal grafitti-mur som förevigades.
 
Har vid åtskilliga tillfällen besökt Skavsta flygplats och försökt att få till några häftiga rutor.
En tidskrävande syssla speciellt fram till att appar som t.ex. Flightradar kom, förr fick man
sitta och vänta på att det skulle komma nåt plan, och ibland gjorde det så.
 
Ibland blir fel rätt och detta kanske är ett sånt exempel?
En blåklints-bild från Östergötland (såklart, det är deras landskapsblomma),
men som är kraftigt överexponerad, men den funkar ändå tycker jag.
 
Oftast har jag varit ensam på mina foto-bravader men emellanåt så har det blivit
utflykter med likasinnade fotokompisar. Ganska vanligt att man då får ställa upp
som modell för varandra, det är trots allt roligare med människor i bild ibland.
 
På höstkanten när luften börjar bli kylig men havsvattnet fortfarande är skapligt varmt
brukar det bli dimbankar i hamnen och Stadsfjäden i Nyköping. Har vid några tillfällen
masat mig upp och släpat med kamerorna och jäklar vad läckra bilder man kan få till.
Denna är bara en av många från dessa tillfällena...
 
Kvällsfoto är lite speciellt och tidskrävande. Man behöver ett stativ och vidvinkel men 
framförallt en bil så att man kan ta sig nånstans utan "light pollution" eller ljusföroreningar
som det heter på svenska. Alltså att ljus från tätorter och städer lyser upp himlen och
förstör bakgrunden i nattbilden som ska vara mörk.
Eller? Tycker nog att denna blev ganska bra ändå?
Platsen är skogsvägen nära Sibro mot Lid nordväst om Nyköping.
 
Svartvitt är ett konstnärligt uttryck som kanske inte är min grej direkt, men ibland
så får till och med jag till det med ett ganska ointressant motiv som är en trappa till
en vattencistern som finns i skogarna bakom Nyköpings motorstadion Svansta.
 
Mer nattfoto. En vinterkväll på vägen mellan Bränn-Ekeby och Fada blev detta
snöbeklädda trädskelett förevigat med mån-ljus i bakgrunden.
Vintern efter så hade trädet fallit och nästan glömts bort, om det inte vore för denna bilden.
 
Djur är tacksamma motiv. Dessa två hästarna stod o myste vid sidan av vägen när jag 
åkte förbi och jag var bara tvungen att föreviga, man kan riktigt se lugnet.
Platsen var vägen mellan gamla E4:an och Östermalma.
 
Ibland har man toktur. Som när jag o fotokompisen gick längs med Nyköpingsån
i närheten av gamla kyrkogården. Kompisen såg inte detta dramat utan höll på
att kliva på de inblandade. Det slutade med att snoken drog med sig paddan ner 
i ån och simmade iväg för ett fett skrovmål får vi gissa.
 
En kväll i Kiladalen igen, denna gången strax öster om Jönåker. Nattbild tagen med
lång slutartid stående med stativet på en bro som endast används för lantbruket.
 
Och faktiskt ytterligare en bild från, eller åtminstone i omedelbar närhet till Kiladalen.
Denna jungfruslända var en i mängden som svärmade nere i vattendraget som är en 
plats som man kan återkomma till året om, det gör jag än idag. 
 
 
Brukar också att försöka ta mig till olika event och händelser. I detta fallet Gnestaplanket
som traditionellt återkommer en lördag mitt i sommaren där etablerade fotografer visar
sina bilder som sätts upp på magasinsväggen bredvid Gnesta station.
Mannen som inte själv vill vara med på bild är den kända fotografen Anders Engman.
(Jag förstår honom, fota går bra men vill inte gärna synas själv)
  
Flyguppvisning på Malmen i Linköping när Flygvapnet fyllde 90år.
En riktigt häftig upplevelse där man kom hem med många bilder,
2026 fyller Flygvapnet 100år, hoppas att firandet blir minst lika häftigt.
Om vi har något kvar att försvara då förstås...
 
På tal om det ja...
Vid ett tillfälle besökte en kompis och jag Stockholm Pride med kamerorna i högsta hugg.
En smått galen tillställning med så mycket färger och glada människor att man 
skrattade i flera dagar efteråt. Kändisar och okändisar och så jag då...
Rodna inte ihjäl er nu 🙊
 
 
 
 
 
 
Var på plats även på Nyköpings hittills enda Prideparad, och...
Ja det är kanske inte såhär jag tänker på Miljöpartiet, men OK då.
 
Nyköpings festdagar är ju gjutet att man besöker, och ibland finns det fotomotiv även där.
 
Herrarna vilar benen. Dessa sköningar satt o väntade på de andra hälfterna också under
Nyköpings festdagar, och det förevigade jag förstås. Skön utstyrsel!
 
En nationaldag som först firades på Stockholms slotts inre borggård förflyttades sedan
till Slagsta vattentorn där denna kung värmde upp publiken...
 
...inför huvudnumret där jag lyckades få platsen precis framför scenen själv ihop med
mina två kameror. En vit lögn om att jag var "frilans för Metro" löste detta då vakterna
undrade var jag var för nån, men vad gör man inte för att få kolla på The Boppers 😎 ✌
 
Ett annat kul minne var när man i samband med en kanot-tävling spelade in ett avsnitt
av "I huvet på Gunde Svan" för TV4 i hamnen. Inte nog med att jag lyckades få stå
mellan tv-kamerorna på bryggan som stängdes av för allmänheten. Efteråt när de hade
filmat klart så vände sig Gunde och vred med sig kanotstjärnan Susanne Gunnarsson
mot mig och sa: -Och så ska ju pressen ha sitt!
Jo man tackar!
 
 
Inga liknelser med Gunde och Susanne, men ändå...
2013 så gjorde jag ett systembyte, från Sony till Nikon och den första riktiga testen blev
på Tomtenatta strax före jul där Nikon D3s fick visa vad den gick för...
 
Bara att kunna fota bilder i relativt mörker var inget jag var van vid, så bytet till Nikon
var inget som jag ångrade då eller idag heller för den delen.
 
 
De traditionella onsdagsträffarna i hamnen har ju också uppmärksammats.
På Sony-tiden så gjorde jag en hel sommar där jag varje vecka bytte objektiv
för att sätta kreativiteten på prov. Denna första rutan är med fisheye t.ex.!
 
Lek med stjärnfilter även om man idag kan fixa sånt i efterhand...
 
Takprydnad på en T-ford från 1920-talet.
Som Google Maps-bilen, typ...
 
 Den gamle och hans gamle bil...
 
Många bilder på Kontraster är singelbilder, d.v.s. inget man kan sätta in i nåt sammanhang,
denna är en sån där humlan (som inte kan flyga men gör det ändå) syns extremt skarpt.
 
Nämnde att ibland kan det vara kul med bilder på människor.
Denna gossen satt och vilade på baksidan av nu rivna Tessinskolan
efter studentflaksåkandet. Kvällens festande återstod...
 
Ännu en padda, men ingen snok i närheten. Den satt på cykelvägen i närheten där jag bor.
Av en slump hade jag en kompaktkamera i fickan och satt på knä för att få en bra vinkel.
Flera bilar stannade och undrade om jag mådde bra.
Det gjorde jag ju men det måste ha sett konstigt ut inser jag nu i efterhand!
 
Vinterbild tagen genom mitt vardagsrumsfönster, för annars hade den inte blivit tagen.
För man går inte ut med kamera i det vädret, eller hur!?
 
Ett ovanligt självporträtt. I lånad fes i Gamla Linköping.
 
Detaljer gillar jag, denna gången en hasp på en fiskebod i Hummelviks fiskeläge.
 
Femörehuvud är ett återkommande besöksmål där det finns hur mycket motiv som helst
Är det inte kustvattnet så finns det ju alltid vattenpölar.
 
Ännu en nattbild med ljusföroreningar som en ingrediens som tillför nåt.
Åtminstone i detta fallet.
 
Ett annat återkommande fotoställe är den sedan 1976 nedlagda Buskhyttans såg.
Här finns det åtskilliga gamla industribyggnader att föreviga och man kan alltid hitta
något nytt när man är där. Ett rivningshot har dock funnits ett tag så vi får se
hur länge som detta stället finns kvar.
 
I väntans tider, Buskhyttans såg.
 
Grafiska mönster gillar jag också, denna gången är det dock inget konstigare än en krossad
bakruta till en gammal Datsun som har vandaliserats på sågområdet.
 
Och så var det det där med att modella åt varandra. Fick en frivillig aktör när jag gick
längst in ett 1½ meters järnrör och fotade mynningen med spindelmannen som vakt...
Numera är röret igensvetsat och ska användas som ponton.
Vi hoppas att ingen blev kvar inuti.
 
I Kiladalen mellan Gummersta gård och Bergatuna ligger en numera helt renoverat villa
som dock var ordentligt nergången för några år sedan. Dit har fotogänget åkt många
gånger för att få de råa vyerna av nåt som varit. Nu är det slut med det då huset
återuppstått från det döda. Så kan det gå.
 
Det kommer inte att ske på det här stället i alla fall, åtminstone inte under min livstid.
Resan till Ukraina och Tjernobyl i synnerhet var något jag kommer bära med mig
för alltid, speciellt efter vad som hänt i Ukraina de senaste månaderna.
 
I spökstaden Pripyats sjukhuskorridorer fanns det många sköna motiv.
 
 
Normalt så åker jag till Stockholm flera gånger om året, och ibland följer kameran med.
Även här så finns det ju hur mycket som helst att avbilda, så resandet kommer fortsätta.
 
En idag riven trappa precis bredvid där den nya guldbron blivit installerad.
 
Om man går i passagen från Västerlånggatan till Brantingtorget och tittar upp,
då ser man denna vy. Vi är alltså i Gamla stan i Stockholm.
 
Även här i Gamla stan så kan man se dessa vardagshändelser, i med- eller motljus...
 
Ett ställe jag gärna återvänder till är Öland. Min arbetsgivare har ett par uthyrnings-
lägenheter där som jag gärna utnyttjar och det har blivit åtskilliga veckor under åren.
Här med en fotokompis vid Kapelluddens kyrkoruin.
 
Vid det lilla fiskeläget bredvid Byerums raukar är denna kvällsbild tagen.
Lång slutartid men det var så lugnt att fiskeredskapen inte rörde sig vilket
inte är särskilt vanligt på Öland vill jag lova.
 
Hade en period en kompaktkamera med undervattenshus som jag lekte lite med vid
Neptuni åkrar som är ett område med långgrunda stenflak. Men det vet ju alla som 
har följt Kontraster genom åren. Åtskilliga bilder är tagna där, men oftast ovan vattnet...
 
En sällsynt vacker eka (i plast) som ligger i stort sett på samma ställe
när man passerar, oavsett när på året. Har åtskilliga varianter av denna
och inget förvånar mig om vi för se flera versioner av den i framtiden...
 
Jordhamn på den nordvästra stenkusten på Öland är också ett återkommande motiv.
Denna gången fick jag lite hjälp av redan travade stenformationer som gjorde fonden.
 
 
Stenkust finns det även på nordvästra Gotland och jag har varit där också. Minst lika 
vackert men lite mer otillgängligt med färja som krav. Om man inte vill simma såklart.
 
 
 Även Skåne har fått finbesök vid några tillfällen, som här där bokskogen i Skäralid
visar sig från sin bästa sida ned ljus både från höger och vänster.
 
 
Rom byggdes inte på en dag, Rom byggdes nattetid var ett stående skämt i skolan.
Möjligen stämmer båda delarna, dock inget jag kunde bekräfta från Peterskyrkans topp
dit man kan klättra om man törs. Och orkar.
 
 
 Den gamle mannen från Ballyvaughan, Irland.
År 2000 var jag på Irland och tog denna bilden. 20 år senare så lät jag
scanna bilderna därifrån och denna använde jag på min Instagram-sida
där jag taggade orten Ballyvaughan. Nästan omgående svarade en kvinna
att mannen var den berömda Martin Carey.
Nästa morgon hade jag fått ett meddelande från en annan person som 
talade om att det inte var han, men en vän till honom som hette Joe Keane.
Googlade detta och lyckades hitta bilder på båda och de var verkligen lika.
Och dessutom goda vänner.
Helt osannolikt att man 20 år senare kan få fram namn på nån man bara
fotade i förbifarten, helt fantastiskt!
 
 
Var en vecka i New York för några år sedan. Under den veckan så var det ca 32 grader 
varje dag och jag gick runt mellan olika besöksmål varje dag i värmen. Åtskilliga låg och
vilade i värmen, som denna mannen i Central Park.
 
One World Trade Center som speglar sig i glaskupolen över muséet som hedrar minnet
över terrorattackerna den 9/11 2001. Ett lågmält museum som finns kvar i minnet.
 
 Om det var 32 grader ovan jord så får man lägga på 10 till nedanför, minst.
Kanske 15 grader till för nere i tunnelbanan var det hett som faan.
Åkte tunnelbana väldigt mycket, dock så var tunnelbane-vagnarna
luftkonditionerade i alla fall vilket var skönt.
 
Som sagt, varmt och behovet att vila fanns överallt. 
 
 Och sist en bild från det berömda Times Square som enligt mig är nån form av medelpunkt
av västvärlden med mängder av människor av olika bakgrund i omlopp dygnet runt.
Ett fantastiskt ställe att bara sitta och titta sig omkring!
 
 
Om nån nu tyckte att nån bild eller story ovan var lite extra spännande så
får man sätta sig och leta igenom de 333 inläggen och 4401 bilderna
(och dessutom 3 sportinlägg från innan bloggen delades).
Det finns alltså liiite till att kolla och läsa!
 
 
På återseende.
I 10 år till?
 
 
 
 
 

Bättre sent än aldrig

Kategori: Platser

 
En söndagspromenad i januari i sällskap med en Nikonkamera och ett manuellt 40mm-
objektiv resulterade i dessa bagateller. De blev liggande fram till nu. Håll tillgodo ändå!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

2021 i backspegeln...

Kategori: Från arkivet...

 
...eller rättare sagt, vad hände?
Ja för egen del relativt lite då jag hela året jobbade hemma från sov-rummet,
och att det första halvan av året inte fanns någon idrott att kolla på.
En semestervecka i Norge som vi sett tidigare här på Kontraster blev det förstås, 
men sen då?
 
Ja faktum är att det blivit lite resor och enstaka fotoexpeditioner därtill, även om 
resultaten inte nått några astronomiska höjder. Det som jag tycker är OK hamnar
på min Instagram-sida men resten har bara blivit liggande, till nu...
 
Här kommer en brokig samling bilder från olika ställen och från olika tidpunkter
från det spännande (!) året 2021:
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Hjältarna från Telemarken

Kategori: Händelser

 
På årets sista semesterdag kommer här det sista inlägget från Norge-resan
och det special-inlägg jag skvallrat om i tidigare inlägg,
nämligen från Rjukan på Hardangerviddas södra kant, 12 mil väster om Oslo.
  
 
Inläggsrubriken vinklar helt och hållet till filmen från 1965 med samma namn,
med legenden Kirk Douglas i en av huvudrollerna.
Handlingen var till stora delar tagen ur verkligheten där flera sabotage-aktioner
genomfördes under åren 1942-44 där filmen visar den sista.
Har ni inte sett filmen så gör det, även om ni får reda på handlingen redan här... 😜
 
Rjukan är i modern tid mest känt som stället som inte har solljus från slutet av 
september t.o.m. mars, orten ligger så djupt nere i en dal med höga berg omkring
så att solen når helt enkelt inte ner då. 2013 så installerades speglar på en bergstopp
så att det soliga dagar reflekteras solljus ner på stadens torg vintertid.
 
 
8 km ovanför (väster om) Rjukan så ligger sen 1911 Wemork kraftstation som med
vattenkraft och hederliga turbiner skapade elkraft ända fram till 1971 då en modernare
kraftstation byggdes inne i berget bakom den gamla.
 
 
Att ta sig till Wemork som idag är ett museum är en liten utmaning om man inte kan
ta sig upp sista biten via bil eller så. Först en bra bit ner till besöksparkeringen, och sen
över bron för att sedan ta sig en bra bit uppåt igen. Bron är en hängbro som går
ca 50 meter över dalgången, vackert så det förslår men kan nog uppfattas lite läskigt
om man är höjdrädd. Är man inte varm när man börjar att gå så blir man det törs jag lova.
 
Bron håller för bilar och minibussar, men allmänheten får inte köra där.
Såklart...
 
 
En modell som visar hur anläggningen såg ut under andra världskrigets början.
Det gula höghuset till höger samt cisternerna i bildens nerkant finns inte kvar idag, 
idag finns alltså endast de gråa husen i bakgrunden kvar.
 
I det gula sex-våningshuset som byggdes på 1920-talet framställdes vätgas genom 
elektrolys av vatten, detta för att göra ammoniak som användes till konstgödsel.
I elektrolysprocessen skapades tungt vatten som en biprodukt som först användes
för forskningssyfte, men under andra världskriget fick tyskarna idén att använda
detta för att skapa den första atombomben...
 
 
 Att tyskarna höll på att komma över tungt vatten i tillräckliga mängder var inte 
okänt för de allierade så planer på att stoppa detta växte fram fort såklart.
Natten till den 28:e februari 1943 så genomfördes operation Gunnerside där 
nio kommandosoldater lyckades sabotera 18 tankar med sammanlagt 
500 liter tungt vatten samt en del av anläggningen i övrigt.
 
Dock kunde tyskarna komma igång med produktionen igen efter endast några månader
så ytterligare sabotage-aktioner planerades fram. Den 16:e november samma år så
flygbombades stationen av de allierade med över 1000 bomber och det gula
sex-våningshuset där tungvattenproduktionen utfördes i källaren förstördes delvis.
Tyskarna tog då beslutet att rädda det som räddas kan av utrustning och färdigt
tungt vatten och flytta allt detta till Tyskland för säkrare produktion.
 
Det som skulle bli den sista sabotage-aktionen genomfördes den 20/2 1944.
Detta är handlingen som avhandlas i ovan nämnda film, Hjältarna från Telemarken...
 
 
 Den gamla kraftstationsdelen finns kvar idag och är numera museum över
tungvatten-aktionen men även över norsk arbetar-historia. Interiören med turbinerna
var väldigt fotogenisk så här kommer en del bilder på det till att börja med.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Den 20:e februari 1944 så skulle alltså tyskarna förflytta den nedmonterade produktions-
utrustningen samt fyra behållare med tungt vatten. Transporten skulle gå nordost
nedåt i dalen från Wemork via det tågspår kallat Rjukan-banan som börjar där
och går igenom Rjukan för att sluta vid färjeläget i Mael.
 
Ena änden på Rjukanbanan i Wemorks turbin-hall
  
Från Wemork så letar sig Rjukanbanan ner i dalen
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Den färja som skulle transportera utrustningen och tungvattnet var D/F Hydro som hade
plats för 12 tågvagnar och 120 passagerare. Ett gäng norska sabotörer lyckas att smuggla
ombord sprängämnen för att sänka henne på den djupaste platsen i...
 
 ...Tinnsjoen där den första delen av transporten var tänkt att utföras. Man lyckas med
aktionen och D/F Hydro ligger än idag på 430 meters djup vid Perskås. Två behållare med
tungt vatten har senare bärgats medan resten ihop med övrig utrustning är kvar i djupet.
 
 I muséet finns en kopia på hur tungvatten-tillverkningen såg ut, 
men ingen original-utrustning finns kvar efter bombningarna.
 
 
 Sex-våningshuset inkluderande tungvatten-tillverkning i källaren revs 1977
då man ansåg att det inte skulle gå att rädda som museum eller liknande. År 2013 så 
gjordes undersökningar för att se hur det såg ut i den gamla källaren, och man kom fram till
att den var i bättre skick än förväntat trots många år begravd i jord. Så nu är ett museum 
för detta under byggnation som kommer att inkludera den ursprungliga källaren där 
världshistorien kunde ha fått en annan inriktning.
För tänk om tyskarna hade fått fram atombomben innan amerikanarna...
 
Vi tackar hjältarna från Telemarken för ett bra jobb
 
 
På återseende!
 
 
 
 
 

En tripp västerut, del 2

Kategori: Platser

 
På den femte dagen insåg jag att jag med marginal skulle hinna med 15.30-färjan 
mellan Sandefjord-Strömstad som avgår med 6 turer per dag. Västkusten fanns också
på listan och nu kunde jag slå ihop det med Norge-turen. Förutom att kvinnan i biljett-
kiosken hade Covid-skräck (vägrade kontanter, men mitt plastkort gick bra!!) så flöt det
på perfekt. Turen skulle ta 2½ timma så tog med lite kameraprylar upp från bilen.
Kostnaden för denna färjetur var 150:-, extremt lite för att vara Norge,
men det tackar vi för. Rekommenderar denna färjerutten då man kommer direkt till
de vackra områdena utan att behöva passera Oslo-området med en rörig trafik.
 
 
 
 
 
 
 Nån form av brännmanet i Nordsjön...
 
 
 
 
 
 Nordkoster...
 
 Och lite gott-gott var man väl värd!
 
 Den femte natten tillbringades på First Camp City Strömstad endast 500m från färjan.
En större camping ägt av en stor camping-kedja. Ok standard men klart dyrast på resan i 
förhållande för vad man får för pengarna, 720:- kostade denna natten.
 
Försökte bränna lite på bryggan i Lysekil men det var lönlöst som ni ser...
 
 Smögen-bryggan!
 
 Den sjätte och näst sista natten tillbringades i resans billigaste stuga, 300:-, på en mysig
stadsnära camping på Stenungsön utanför Stenungsund. För att vara andra halvan av
augusti så var det oväntat mycket folk både där och runt Stenungsund/Tjörn som ligger
alldeles bredvid men det hade sin förklaring. Följande morgon så skulle seglingstävlingen 
Tjörn runt starta 250 meter ut från udden i väster, så insåg att jag fick damma av lite
kamera-prylar lämpligt för detta, och följande morgon så satt man då där på berget!
Campingen heter Stenungsögården och rekommenderas!
 
Ready for some action.
 
Lite seglingsbilder från tävlingen finns på min sportfotoblogg Strikeout, länk.
Tveksamt om det fanns några båtar från Nyköping eller ens ostkusten på plats, har inte ens
undersökt detta, men en gammal bekant åkte förbi några gånger.
Bekant åtminstone om man kommer från Nyköpingstrakten,
nämligen räkbåten som på den tiden (1982-2009) hette Labrador.
Idag heter hon Drott af Dyrön och går som tur/charterbåt på västkusten.
Båtens historik finns här.
 
 
 
 
Sista natten på turnén blev på Hjo:s camping vid Vätterns västra strand.
Stugan kostade 600:-. För det priset ingick en hyresgäst i form av bauta-spindel samt
en ytterdörr där det blåste in björk-frön på natten samt drog svalt.
Dock 4 sängplatser så priset är väl OK men inte mer.
 
 Vi har på flera bilder sett min nya kompis i rött & svart som här fick bekänna färg för första
gången utomlands. Passerade sista dagen 1000 mil och är grymt nöjd. Det är en hybrid
och snittet på bränsleförbrukning under denna resan som var 274 mil blev 0,33 l/mil.
Som en moped ungefär, helt otroligt! Toyota Yaris Hybrid, rekommenderas!!!
 
 
 
 
Inom nån vecka eller två kommer ett specialinlägg här på Kontraster från Rjukan 
och en händelse som hindrade att han med mustachen blev först med atombomben...
 
På återseende!
 
 
 
 
 
 

En tripp västerut, del 1

Kategori: Platser

 
 
Efter 1½ år med en mer eller mindre nedstängd värld så hade suget på en
semester-resa vuxit fram i samband med att delar öppnar upp igen.
Om än med krav på vaccination med ett följande vaccinationsbevis/pass
att visa upp vid gränspassagen. Dock inga problem då en vaccination aldrig 
var nåt att tveka på i mitt fall, både för min egen och andras skull.
 
 
 
Önskan om att efter femton år sen senast åter besöka mellan-Norge med
Trollstigen, Geiranger och Atlanthavsveijen ihop med några nya ställen hade växt
fram under våren, men tyvärr tyckte vädret annorlunda.
Väl på plats i Norge så blev alternativen att efter inledningen i västlig riktning att
antingen rulla norrut till nämnda kända ställen, dock med ett ihållande regnoväder
som rullade in österut från Atlanten, eller att vika av söderut och rulla efter sydkusten.
 
Det blev det senare alternativet vilket gjorde att jag inte fick en droppe på mig under 
resten av resan samt att jag fick se en del av Norge jag inte sett förut!
 
Som vanligt när det gäller Norge så finns det hur mycket som helst att se,
dock svårare att få det på bild då det sällan finns möjlighet att stanna för att fota.
Så det blir en rese-berättelse i stil med det ni sett förut här på Kontraster.
 
 
Då Norge införde restriktioner för resande in i landet natten mellan den 15-16/8
innebärande att besökare från vissa regioner i Sverige måste sitta 10 dagar
i karantän innan inresan så var min taktik att första dagen ta mig så nära
gränsen som möjligt så att jag skulle slippa de förmodade köerna.
Den som har vaccin-pass får resa in obegränsat i Norge så det var inga
problem att passera på måndagsförmiddagen den 16:e som tänkt.
Man visar sitt vaccinationspass och legitimation vid gränsen, sen blir
man hälsad välkommen och det är bara att åka in.
 
Solnedgång & månuppgång i Glafsfjorden på Ingestrands camping utanför Arvika.
 
Campingen var halv-belagd och jag valde den billigaste stug-kategorin (350:-). Lite väl enkelt
och sunkigt visade det sig. Återvänder gärna hit igen men kommer då att gå upp en eller två 
prisklasser för att få lite mer komfort. Min nya kompis trivdes dock på parkeringen framför...
 
Dag två så gick färden i sydvästlig riktning med sikte på en plats som haft en stor betydelse
och som kanske var en avgörande faktor till att andra världskriget slutade som det gjorde.
Platsen var Rjukan som ligger ca 12 mil väster om Oslo på sydkanten till Hardangervidda,
och det stället kommer jag att tillägna ett helt blogg-inlägg så småningom.
 
 
Boendet andra natten blev en stuga med gräs på taket. Framförallt lite större men inte
så fräscht här heller tyvärr. I Norge är prisnivån lite högre, så 650:- kostade det här.
Dock en mysig camping längst nere i en dalgång omgiven av branta bergsväggar.
Rjukan hytte- og caravanpark var namnet och även här finns det dyrare stugor för
mer komfort om man vill kosta på sig det!
 
 
 
En av många minnesplaketter på olika ställen, oftast efter andra världskrigets offer...
 
Från Rjukan som vi återkommer till så gick färden rakt västerut över en del av
Hardangervidda som är en rejäl platå med snöbelagda toppar även i augusti.
Lämnade nämnda Rjukan vid två-tiden på eftermiddan och tanken var att hinna 
till Haugesund på kvällskvisten och kanske ta in på hotell o lyxa till det efter två 
halvsunkiga stugnätter, men...
 
...inte ett hotell-rum fanns tillgängligt i hela området, och campingen som fanns där 
hade stängt för kvällen, så insåg att det skulle bli en natt i bilen.
Första natten i denna kärran för övrigt, och det funkade bättre än förväntat.
Hittade strax före midnatt en skylt om en parkering för ett fiskeställe och kolsvart
som det var så tänkte jag att jag chansar, vi får se i morgon bitti vart jag hamnat...
 
...och såhär blev det, boendet tredje natten... Kunde ha varit värre!!!
 
Det redan nämnda regnvädret var nu nära kusten och här togs beslutet att rulla söderut.
Då sydnorge var helt nya jaktmarker så beslöt jag att åka på småvägar så nära kusten
som möjligt och stanna där det verkade intressant vilket var en bra taktik.
 
Frukosten efter en natt i kärran var en barbeque-wrap från en mack. Vad potatis-chipsen
gjorde för nytta där undrar jag fortfarande. Eller POTETGULL som det heter i Norge...
 
På tal om det, svenska och norska är ju ganska lika men har sina olikheter,
vad tror ni att detta betyder? 😆 (svar i slutet av inlägget):
 
 
 
 Det första stoppet längs med med sydvästkusten blev fyren Lista som känns igen från
bland annat SR:s sjörapporten för er som är gamla nog att lyssna på den...
Idag både en väderstation samt museum och som bär på tydliga bevis på den tyska 
ockupationen under andra världskriget med bunkrar och skyttegravar ut mot havet.
Där smög jag runt en stund...
 
 
 
 
 
 
Resan rullade vidare söderut och till slut hamnade jag på Norges sydligaste camping,
Lindesnes Camping og Hytteutleie som var en ganska liten camping med hög standard
på stugorna, priset var 695:- vilket kändes som mest prisvärt under hela resan faktiskt.
 
Natt 4, egen stuga med både toa, dusch och TV, wow.
 
 
Några kilometer längre söderut på denna udden så fanns ännu en fyr, Lindesnes fyr, som 
var en bemannad väderstation även här, men även museum och restaurang m.m. så 
hit begav jag mig för att föreviga solnedgången som inte blev en tiopoängare, men helt OK.
  
 
I väntan på solnedgången...
 
 
I väntan på solnedgången... Jag var inte ensam där.
 
 
 
Femte och sista dagen i Norge blev mest en transportdag på blandade vägar som
det är i Norge, men precis som min senaste resa för fyra år sedan till Lofoten så kan man 
se att det byggs och moderniseras överallt på de större lederna. Välbehövligt!
 
Brobygge på den södra vägen (E39) som går mellan Stavanger-Kristiansand.
 
 
 
 
 
Och hur var det nu då, löste ni den norska översättningen?
 
 
Kruk-rosor & kruk-nejlikor i korg.
Såklart!
 
Såhär var turen på kartan:
 
Tog sedan färjan över till Strömstad och rullade några dagar i Sverige innan hemkomsten,
men mer om detta i nästa blogginlägg!
 
 
 
 
 
 
 

Alla vägar bär till..., parte IV

Kategori: Platser

 
Efter besöket i Vatikanstaten så var tanken att promenera genom Rom där några
ställen var utsedda som mål, i övrigt så skulle vi improvisera.
 
Ännu en ruta på Castel Sant'Angelo som ligger strax utanför Vatikanstaten,
med floden Tibern som rinner nedanför med rejält promenadstråk bredvid.
Till höger i bilden ligger de äldre stadsdelarna (om det nu finns annat i Rom!?)
där vi skulle äta på kvällen, mer om detta längre ner.
 
 
 
 
AC Romas supportershop. Inget jag besökte då jag håller på Sjösa!
 
Och ännu ett exempel på utgrävningar mitt i stan som finns överallt.
 
Det väldiga minnesmonumentet över Vittorio Emanuele II i vit marmor.
 
 
 
Piazza Venezia precis framför. I det bruna huset till vänster stod Mussolini på sin balkong
(syns i mitten av husets långsida) och hade tal inför folket under andra världskriget.
 
Ruiner, ruiner...
 
Lite längre bort på samma gata ligger Colloseum, efter Vatikanen den största turistmagneten
av de alla om man är i Rom, och självklart så stod vi i kö där också för att få komma in.
Och ja, så här såg det ut på ett ungefär.
 
 
Intressant, och kul att se ett av de mest kända turistställena i världen, men...
...detta är ett ställe man kan hoppa över, för så intressant var det inte om man frågar mig!
 
 
 
 
 
När vi började närma oss hotellet så märkte vi att vi råkat välja en gata där det var eller
skulle utföras en fascist-demonstration. Åtskilliga poliser var på plats så jag kände mig trygg,
 men min kollega som hade sydamerikansk bakgrund tyckte att det var väldigt obehagligt.
 
 
Vi passerade utan några som helst problem dock!
 
På kvällen var det dags för det som nog ändå var resans höjdare, nämligen ett besök
på restaurang Hostaria L'Orso 80. Vi hade blivit rekommenderade detta stället hemifrån
då många ABB:are på både privat- och tjänsteresor brukar besöka denna restaurang.
Blandade smårätter i stora mängder var det som serverades där problemet var att
det var så gott så att man nästan åt sig mätt på allt. Och så kom dom med ännu
en omgång med blandade smårätter...  Raaap!
 
Hela gänget!
 
 
På söndagsmorgonen var det tidig uppgång, frukost, och sen buss till flygplatsen...
 
...följt av en flygning över ett soligt Europa rakt över Alperna, läckert!
 
 
Även Oxelösund passerades strax innan vi närmade oss Nyköping...
 
...för en touchdown på Skavsta.
En väldigt trevlig resa var det, Rom finns med på min lista att besöka igen,
så kan starkt rekommendera en resa hit !
 
 
 
 
 

Alla vägar bär till..., parte III

Kategori: Platser

 
Den tredje dagen, lördagen, så var det förutom ett planerat gemensamt
restaurangbesök på kvällen helt fritt för egna utflykter. Några i gänget hade
bestämt sig för att besöka en berömd rosen-trädgård, men jag och min rums-
kompis tyckte inte att det lät speciellt kul. Vi bestämde oss för att besöka
ett annat land istället, nämligen Vatikanstaten som med sina 800
innevånare "utspridda" på hela 0,44km2 är klart minst i världen, 4 ggr mindre
än tvåan på den listan, Monaco, som är hela 1,95km2...
Som jämförelse så är Sverige 449.964km2, 57:e STÖRST i världen.
 
I Rom så finns det nåt att titta på i stort sett i varenda gathörn, så vi tänkte
att om vi tar tunnelbanan till Vatikanen och dess huvud-turistattraktion, den 
väldiga Peterskyrkan, så kan vi genom Rom tillbaka mot hotellet efteråt.
 
Men det började väl sådär... Rom har två tunnelbanelinjer, vi lyckades med konststycket
att ta fel, men det löste sig till slut och vi kom upp i dagen ca fem kvarter ifrån Vatikanen.
 
Sommarbil!!
 
 
Ganska snart nådde vi den första kön, detta var kön för att få gå ner i källaren eller kryptan
som den kallas där mer än 100 påvar vilar. Vi bestämde oss för att knalla vidare och se vad
det fanns att välja på mer. Påvarna i all ära, men de lär nog ligga kvar nästa gång man 
besöker Rom igen, så den turen tar vi då. Möjligen inte på en helg då det givetvis var
miljarder med turister eller troende katoliker som vill besöka det heligaste.
 
 
Vi kom snart fram till landsgränsen som var en färgad stenrad på gatan, inte mer,
och snart nog så var man framme vid Petersplatsen som halvmånen framför
Peterskyrkan kallas, och inte var det mindre köer här. 
 
 
Men basilican som Peterskyrkan kallas är stor och kön ringlade på ganska
snabbt, och det var ju inte så att det inte fanns att titta på medan man väntade.
Som obelisken där en preferiti dödades i Änglar och Demoner, via 
punkterade lungor som Robert Langdon blev varse om när han försökte
göra mun mot mun-metoden. Skvätt!
 
Eller ett stort antal heliga sten-personer (vilka de är vet jag tyvärr inte).
 
Vet inte om det varit eller om det skulle vara nån ute-mässa, men besökar-stolarna
stod uppställda precis som att något var i görningen.
 
Och samma uteplats sett ur påvens synvinkel.
 
Och på tal om påven, här är balkongen där han brukar stå och vinka ibland!
 
Och så kom vi då till slut fram till den heligaste platsen av dem alla om man är katolik.
S:t Peters basilica, eller Peterskyrkan på svenska som är byggd ovanpå aposteln
Petrus grav och byggdes 1506-1626 vilket känns troligt när man kommer in i den.
 
 
 
Precis överallt, högt som lågt, är det förgyllt och utsmyckat i otroliga mängder.
Även för den som inte är religiös så är det en speciell känsla att gå in här!
 
Ett antal gravar och kryptor finns utplacerade här och var, dock inga kändisar (för mig iaf).
 
Den mittre "scenen" är rakt över aposteln Petrus grav. Bokstäverna i taket
högst upp i bilden är två meter höga, för att man ska få en uppfattning 
om storleken på denna fantastiska byggnad.
 
Biktbås!
 
Det var en varm dag vi besökte Vatikanen på och nog blev man väl sugen på glass när
dessa GB-glassgubbar gick förbi? Om det inte vore för att detta inte var några glassgubbar
utan Schweizergardet som är landets "armé" och vaktstyrka. En Daimstrut, tack!
 
Sen var det dags att stå i kö igen, men inte för att gå ner i nån krypta, utan vi skulle
istället upp så långt det gick, nämligen till tak-kupolen på den högsta punkten.
Om man väljer att gå från marknivå så är det totalt 510 trappsteg för att komma upp dit,
åker man hiss till taket så är det "bara" 320 trappsteg. Vi gick hela vägen!
 
 
 
 Man passerade en avsats på insidan med en skaplig utsikt över turisterna på insidan.
 
 Och kollade man uppåt så fanns det ännu mer utsmyckning.
 
Mosaik på nära håll.
 
 Och för att komma ändå upp till den övre kupolen så får man gå i utrymmet
mellan den yttre och den inre väggen, och då blir det snett värre i huvudet.
Kameran hålls rak, det är väggarna som lutar!
 
 Som sagt, snett blire...
 
Men när man väl kommer upp så är det värt varenda svett-droppe!!
 
 
 Vatikanens "bakgård", påminner lite om Disneyland, dvs väldigt vackert!
 
 Och påvens residens där det bland annat väljs påvar och eldas röstsedlar ibland.
 
 Och det var lika långt ner igen kan jag intyga.
 
 
 Uppe på taket nedanför kupolerna fanns både souvenir-butiker och vilo-platser.
 
 Där undertecknad passade på att vila ben och fötter, och fyllde på med...
...anal-coolica!
 
 
 
Mer info om Peterskyrkan finns här
 
 Vad vi gjorde resten av Rom-resan kommer i det fjärde och sista blogginlägget,
på återseende!!
 
 
 
 
 

Alla vägar bär till..., parte II

Kategori: Platser

 
På fredagen var det då dags att besöka effektbrytar-fabriken i Frosinone.
 
Snillen spekulerade om vilken perrong vi skulle gå till, men det löste sig.
 
Polis-golfbil, annorlunda...
 
 
Också en återkommande syn på mina resor, djur på vägen!
 
Fabriksbesök, dock med fotoförbud så inga bilder därifrån!
 
Till Frosinone flöt det på bra, hem däremot så fick vi vänta på tåget,
så en promenad "på byn" blev det.
 
 
Väntans tider, men i tryggt sällskap!
 
Tåget söderut på morgonen till Frosinone var ett modernt och fräscht tåg som gick direkt dit.
Tillbaka till Rom däremot var ett lokaltåg med plastbritsar att sitta på och som stannade
vid varenda mjölkpall längs vägen, men till slut så kom vi tillbaka i alla fall.
 
Utsikt från mitt hotellrum åt vänster,  järnvägsstationen Termini vid 
den blå-röda skylten en bit bort.
 
Och åt höger, tur att man hade öronproppar med sig, för det var ljudligt utanför
och även på natten då trafiken var nästan lika tät. Otroligt...
 
Fredagkvällen tillbringade vi bland annat på Hop-on-Hop-off -buss.
Det klart bästa sättet att se en stad, rekommenderas överallt!
 
 
 
 
 
 
 
 
Castel Sant'Angelo (Änglaborgen på svenska) som har en roll i filmen Änglar och Demoner
där Iluminati gömde de fyra påve-kandidaterna, Il prefiritis.
 
Muren mot Vatikanstaten och exempel på hur man kan parkera.
Om man är i Rom åtminstone...
 
Petersplatsen.
 
Och kupolen på Peterskyrkan som vi kommer att få se på närmare håll, mycket närmare håll,
i nästa blogg-inlägg. Stay tuned!
 
 
Ännu ett exempel på hur man kan parkera.
 
Men en sak var sig lik, tiggare finns överallt!
 
 
 
 
 
 
 

Alla vägar bär till..., parte I

Kategori: Platser

 
Var ju helt säker på att det inte fanns några mer resebilder i byrålådan,
men på julaftons kväll fick jag mig en tankeställare...
Vid en zappning på tv:n så hamnade jag mitt i midnattsmässan som sändes
direkt från Peterskyrkan i Rom, och där har jag ju också varit!
Inte på midnattsmässan, men i Peterskyrkan och i Rom & Vatikanstaten!!
 
De första 21 åren på mitt jobb på ABB så var jag kollektiv-anställd, 16 år
som montör och sedan 5 år på lagret. På den tiden så fanns ett stipendium
inom ABB för kollektivanställda med syftet att även kollektivare skulle kunna
få en chans till att besöka en annan ABB-enhet i världen i utbildnings-syfte.
 
Stipendiet söktes som arbetsenhet och skulle alltså vara arbetsrelaterat, och
ett antal sådana resor gjordes av olika montagegrupper under åren, till bl.a. 
Tyskland, Schweiz och Island. Redan 1997 så var jag med på min första
sådana som var en dagsresa från Skavsta i chartrat plan till Skien i Norge
där vår samarbets-partner/fabrik låg. Och faktum är att jag fick en fråga om 
att göra en likadan resa som detta inlägget handlar om, till Rom, redan
år 2000, men frågan kom dagarna efter att jag kommit hem från Irland,
så tackade nej den gången vilket jag sedan ångrade djupt.
 
Inte kunde man drömma om att jag skulle få en chans igen sex år senare.
Då jobbade jag på lagret och vi skulle besöka en ABB-fabrik i Italien som
var uttalat duktiga på logistik. Där skulle vi få se hur de jobbade och
kanske få lite inspiration att ta med hem, men då resan var torsdag-söndag
så såg nog de flesta av oss fram emot själva Rom mera!?
Åtminstone jag...  😆
 
 Detta var på den analoga tiden och jag hade flera år kvar till jag köpte min
första digital-kamera, men jag åtog mig att dokumentera resan med lagrets
lilla digital-kompaktkamera som användes till att dokumentera fraktskador.
Många bilder blev det, dock med tveksam bildkvalité ibland, men då vet ni varför...
 Många av bilderna innehöll arbetskamraterna av förståeliga skäl, men har 
undvikit att visa såna bilder i mesta möjliga mån, även om några bekanta syns...
 
 Såå. Tidigt på morgonen den 5:e oktober 2006 så samlades vi 8 glada som 
skulle göra resan på Skavsta, några åkte buss och några fick skjuts av andra.
 
Tror att jag har en sån här bild med varje gång jag flyger, men ibland är det för vackert!!
 
Och så var det ju det där med att meddela dom där hemma att vi kommit fram.
 
Busskonduktören på bussen som tog oss från flygplatsen Ciampino in till Rom 
kunde inte fatta hur vi ville åka till denna håla till stad. Vi höll inte med 😀
 
Då vi inte hade en aning om var bussen skulle stanna så blev vi glatt överraskade
då den stannade rakt över gatan, endast 20 meter från hotell-entrén. Dock så var
vi för tidiga för att kunna checka in utan skulle få roa oss några timmar innan dess,
och vi började med en lunch på en resturang inte långt därifrån.
 
Som tagen ur en brittisk hotell-komedi så var vår kypare ett återkommande
samtalsämne under hela resan. Hans smutsiga kläder och doft av vin gjorde
nog sitt till, men han var glad och trevlig. Kommer dock inte ihåg hans namn.
 
 
 Fabriken vi skulle besöka dagen efter låg i staden Frosinone ca en timma söder
om Rom, och dit skulle vi ta oss med tåg. Även här hade vi flyt då tågstationen
Termini låg på samma gata som hotellet, några hundra meter bort, så vi passade
även på att gå dit och köpa tågbiljetterna så att allt var klart till följande dag.
 
 
Samma typ av tågstation som i Göteborg t.ex. Tågen kör in och backar därifrån.
 
 
År  2006 så var det dyrt att ringa utomlands, så vi hade med en jobb-mobiltelefon
ifall att vi skulle behöva ringa någonstans... Och ungefär samtidigt som biljetterna
köptes ovan så var det nån som kom på att nu är det nog full fart hemma på lagret.
Även om vi åtta var i Rom så var det ju en vanlig torsdag hemma på lagret,
och någon kom då på att vi kanske skulle göra ett litet bus mot en av dem som
valt att stanna kvar hemma (alla fick frågan men några valde att tacka nej).
"Någon" ringde till godsmottagningen hemma och låtsades med förställd röst
var en lastbilschaufför som blivit försenad, och bad om att någon kunde va kvar 
och hålla öppet till han kom. Det uppdagades dock snart av alla skratten från
oss som stod bredvid, och vi kunde höra svordomarna från Nyköping. Humor!
 
Resten av torsdagen lekte vi turister till 100% och tog oss medelst fötterna runt i
centrala Rom för att se ett antal av de berömda platserna som staden är berömd för.
 
 
 
 
 Presidentpalatset, här bodde just då Giorgio Napolitano!
 
 
 Turistfälla!!
 
 Och krimskrams i långa banor fanns det!
 
 Fontana Di Trevi, dock utan Anita Ekberg...
 
 
 
 Spanska trappan.
 
 
 En smal undertecknad, inte en dubbelhaka så långt ögat når (OBS, år 2006)
 
 Och en annan grej som skulle bli återkommande under mina år på lagret är denna från
när vi stannade på ett ställe och fyllde på vätska. På Coca Cola-burken så stod det
bibita analcoolica vilket ju låter jätteroligt för en svensk. Fick ofta frågan efter detta om
det var anal-coolica jag drack, och den får man ju bjussa på, dock så har jag hela tiden 
haft fel om vad det betyder. Trodde att det betydde serveras kyld (cool=kyld), men en
googling så här 14 år senare visar att det betyder typ alkoholfri läskedryck. Häpp!
 
 
 
 
 
 

Mitt i Atlanten, del 5

Kategori: Azorerna 2009

 
Den längsta trippen i både tid och kilometer blev den sista som gick i västerled.
Tog mig över ön till den norra sidan för att sedan följa kustvägen motsols ända 
fram till staden i nordväst, Mosteiros där det blev en bensträckare.
 
Mosteiros från nordost
 
Ja inte kan jag tycka att svarta stränder känns så inbjudande, men det är väl en vanesak...
 
Frun sköter hushållet...
 
...medan karln sköter om vad som händer i trägårn. Även på Azorerna!
 
Från stranden i riktning mot nord-amerika, mäktigt riktmärke!
 
Mosteiros söderifrån.
 
Strax söder om Mosterios så kan man fortsätta kustvägen för att snart komma fram
till huvudorten Ponta Delgada, eller svänga vänster in i den västligaste vulkanen.
Den största av de tre med lite speciella features, så där svängde jag in för att direkt
i stort sett svänga igen - upp på grusvägen som går runt halva vulkanen, på krönet!
 
Mäktig känsla att åka på vulkankanten och var som helst kunna stanna och kolla ner i branten.
 
Inuti den stora kratern finns tre mindre som idag tjänstgör som odlingsmark.
 
En vy i backspegeln på vägen jag precis åkt.
 
Och en koll över kanten på utsidan söderut.
 
Han var kedjad, annars hade jag inte vågat gå nära...
 
Byn nere på botten heter Sete Sidades vilket betyder tvillingsjöarna. Detta trots att de har
kontakt med varandra, men anledningen syns lite grand på denna bilden...
 
...men ännu mer på denna. Av någon konstig anledning så ser den ena
halvan grön ut medan den andra blå. Inget vet riktigt varför, eller möjligen
så säger man inget, för det är ju en bra story för oss turister, eller hur!?
 
 
På krater-kantens sydöstra sida så ligger detta mytiska monument från 1980-talet kvar.
Efter att hotellet som det är gick i konkurs 1986 så övergavs det över en natt och ryktet 
säger att dukarna på borden ligger kvar och rummen står bäddade än idag. Enligt ett annat
rykte så vaktas det av hundar än idag så det är inte ett ställe som man kan besöka,
men nog känns detta som ännu en turistlegend?
Vem har betalat för och sett till hundarna sen 1986 t.ex...?
 
 
 
Den sista bilden blir en från strax väster om Ponta Delgada och visar den lilla flyplatsen
som jag reste till och ifrån, men där finns också en omfattande flygtrafik till ett flertal av
de andra åtta öarna som är Azorerna. Det går även båtar med framförallt förbruknings-varor
men troligen inte så många passagerare då öarna längst bort är några timmar iväg.
 
Resan gjordes ju försommaren 2009 vilket var 1½ år innan jag blev digital, även dessa
bilder har Bildettan fått scanna in på ett klockrent sätt. Har inte 100% koll på vilka grejer
jag hade med, men på valsafari-resorna så hade jag min Minolta Dynax 9 & 70-200 2,8.
Därtill troligen en Minolta 600si + ett vidvinkelzoom och troligen min Sigma 14mm 2,8.
 
Mer fakta om Azorerna finns ju på nätet men en kort sammanfattning på svenska
har jag hittat på denna länken, håll tillgodo!
För den som vill åka iväg en vecka eller två inom hyggligt tidsavstånd och inte bara
vill ligga på den svarta stranden så är Azorerna och Sao Miguel perfekt. Lagom klimat 
och lagom mycket att åka runt och titta på. Språket är portugisiska men med tecken-
språk, vilja och lite engelska så klarar man sig bra, invånarna är trevliga och snälla.
 
Jag kom till och med hem med en fras på portugisiska som kan vara bra att kunna!
"Batata fritata grande, obrigado" (En stor pommes frites, tack)
 
 
Och med det så tackar jag för mig för denna gången, på återseende 🤠
 
 
 
 

Mitt i Atlanten, del 4

Kategori: Azorerna 2009

 
Nästa dag var det dags att sätta sig i bilen igen, denna gången för en färd österut.
På kartan i tredje inlägget ser man att den stora vulkanen i den riktningen ligger ganska
nära Vila Franca do Campo, så den var det första stoppet så klart.
 
Efter dryga 11 år så finns inte alla minnen kvar efter resan men minns att jag var väldigt
imponerad av att komma över kanten till en stor vulkan och sedan fortsätta ner till botten
av den där staden Furnas låg. Denna plats var en annan där turister bodde och jag
hade teoretiskt kunnat hamna här också, vilket inte hade varit helt fel det heller.
 
Furnas från en rastplats bredvid den branta vägen ner i vulkanen...
 
Mycket vacker växtlighet fanns på hela ön, men särskilt mycket
i micro-klimatet i den grytan som blir i en skyddad vulkanmiljö.
 
Furnasdalen hade den tätaste koncentrationen av källor där varmvatten och gaser bubblade.
Gaserna var av svavel mestadels, och svavel luktar inte hallontårta, tro mig!
 
Effektfullt men stinkande!
 
 
 
Inne i centrala Furnas finns en stadspark, Terra Nostra-parken, med mycket vacker växtlighet 
och denna dammen med guldfiskar där man kunde önska saker om man slängde i en peng...
 
Hortensia
 
Mönjelilja eller klivia som den också heter
 
?
 
I parken fanns också Ungdomens källa!
En damm med naturlig påfyllning av mineralrikt 40-gradigt vatten direkt från jordens inre.
Jag badade där! Men med facit i hand så skulle jag nog ha gått tillbaka till fiskdammen 
efteråt och slängt i en peng till och önskat att Ungdomens källa höll vad den lovade.
För det har den tyvärr inte gjort...
 
Uppe ur Furnas-kratern och på väg längs Sao Miguels östra sida så kunde man se den
halva fjärde vulkanen som sträcker sig ut i havet med bara en del av den västra
kraterväggen synlig över vattenytan, en mäktig syn!
 
Rådhuset i öns stad längst uppe i nordost, Nordeste.
Som man kan höra av namnet så är det namngivet av en skandinav,
kommer dock inte ihåg storyn om hur det gick till...
 
 Mjau!
 
Post Nord...este ?
 
Och till sist ett av många vackra vattenfall på denna sköna ö!
 
Ett inlägg till från Azorerna blir det, och då knyter vi ihop säcken med...
...den västra delen!
 
 
 
 
 
 

Mitt i Atlanten, del 3

Kategori: Azorerna 2009

 
Efter två halvdagar till sjöss som vi sett samt en dag i huvudorten Ponta Delgada
dit en gäng av oss svenskar tog oss med reguljärbuss så bestämde jag mig för att
hyra bil några dagar för att utforska den 1,5 gånger 7 mil stora Sao Miguel.
 
Ön bygger på 3½ vulkaner som ligger i linje där den längst i öster ligger halvvägs i 
havet och den andra halvan märks i form av ett gigantiskt bergområde som man 
åker igenom för att nå den nordöstra delen av ön. Bilen skulle jag ha i tre dagar,
så bestämde mig för att dela upp resan i mellersta, östra samt västra rutten.
 
 
De tre vulkanerna ses på kartan som de tre sjöarna, den fjärde ser man som en halvmåne
längs kusten längst till höger. Första bil-dagen blev en expedition i de mellersta delarna av ön!
 
Även denna gången en Nissan Micra, fast nu med ratten på rätt sida...  😉
 
Den mellersta vulkanen är det enda stället på hela ön där det finns vita stränder!
Både längs stränderna vid kusten och i de övriga vulkanerna är det svart sand.
 
 Sjön heter Eldsjön av någon konstig anledning, för enligt uppgift är vattnet så kallt här
att bada inte är att tänka på. Det finns inte ens någon bilväg ner till vattnet.
 
En vy västerut från mellan-vulkanens kant.
 
 
Inte riktigt djungel, men nästan!
 
En naturlig damm, Caldeira Vehla, där många stannar för att bada, så även jag. Vattnet kom
från underjorden i ungefär 35 graders värme. Perfekt för en badkruka som mig 😍
 
Växter finns det överallt året om. Ön har ett behagligt klimat på mellan
ca 15-25 grader i genomsnitt under hela året. "Svalast" på vintern och
varmast på sommaren, helt perfekt enligt mig!
 
Källor med bubblande svavel finns både här och där...
 
...och på andra ställen så använder man markvärmen till matlagning,
som t.ex. här där man sänker ner sina grytor för långkok.
 
Väldigt vackra och dramatiska partier på sina håll.
 
"Elefanten"
 
Här nånstans finns en underjordisk källa där det alltid spottar ut 40-gradigt vatten, 
Det ryktades om att ibland så är folk där för att bada. Jag avstod.
 
Precis som på Irland så kunde man helt plötsligt möta en ko-skock under förflyttning.
 
 
 
Azorernas farligaste djur som inte alls är farligt. Samma typ av skogsödla som vi har
i Sverige med den skillnaden att de är några cm större genom evolutionen.
 
I nästa inlägg åker vi österut!
 
 

Mitt i Atlanten, del 2

Kategori: Azorerna 2009

 
Som redan nämnts så består Azorerna av 9 öar och de ligger alla på kontinental-
ryggen som ligger mitt i Atlanten i nord-sydlig riktning, samma rygg som Island...
Och precis som Island så består Azorerna av ett antal vulkaner på alla öarna som
uppkommit på grund av detta. Det senaste utbrottet på ö-gruppen ägde rum på ön
Sao Jorge 1808 och 1522 förstördes den första upplagan av byn där jag bodde,
Vila Franco do Campo på huvud-ön Sao Miguel, vartefter man byggde
en ny huvudstad i Ponta Delgada några mil längre bort.
 
 
På satellitbilder så kan man se att sydväst om ön Faial i höjd med Sao Miguel
finns ytterligare en upphöjning några meter under havsytan, så det skulle kunna
vara så att vid framtida vulkanisk aktivitet så växer en tionde ö fram...
 
Då området runt Azorerna är lite grundare än övriga Atlanten så är detta en 
känd passage för en hel del valar och delfiner när de förflyttar sig mellan södra
och norra halvklotet vilket sker under hela året.
 
Valsafari var något jag hade googlat från Ponta Delgada, men det visade sig att
även i  Vila Franca do Campo så fanns ett sådant företag, Terra Azul. De finns kvar
även idag och har ni vägarna förbi så rekommenderar jag dem!!  Länk.
 
 
Bokade in ett eftermiddagspass hos dem och efter lunch så var det samling och en allmän
säkerhetsgenomgång och en förklaring om hur det gick till och vad vi kunde förvänta oss att se.
 
Vår guide Ana.
 
Ombord på väg ut ur hamnen.
 
Hotel Marina från båten.
 
 
Men...
Redan när vi var i hamn så blåste det en del och det blev inte bättre när vi kom ut en bit
från kusten, så resan avbröts och vi återgick till hamnen igen. Terra Azul har dock garanti
på att man ska få se både val och delfin på sina resor så man fick välja på att få pengarna
tillbaka eller boka en ny utflykt utan extra kostnad vilket jag givetvis gjorde till nästa morgon.
 
 
Morgonen efter var underbart varm och solig, vad kunde gå fel?
 
 
Ja så många delfiner blev det inte, åtminstone inte på nära håll i alla fall. Vi fick veta att de
nyligen fått ungar och var då inte så villiga att närma sig oss, men ändå.
 
Safarit sker inte planlöst, utan på en hög punkt inne på land, i detta fallet i ett f.d. fyrhus, 
så har man en spanare med kikare som har kontakt med båtarna. På så sätt vet man var 
valarna befinner sig och kan styras till rätt område. Och det funkade!
 
 
För helt plötsligt så hade vi kört upp bredvid en familj sillvalar med tre individer, förmodligen
mamma, pappa och barn. Sillval är den näst största val-arten, någon meter kortare än blåval
så det var riktiga kolosser bara några tiotal meter bredvid vår båt, oerhört mäktigt!!
Enligt genomgången så ska man inte komma närmare än 50 meter men det blev det ändå.
 
Hade systemkamera med kort telezoom monterad och satt o väntade på att de skulle dyka
så att man skulle få en läcker bild på fenor upp i luften, men ibland blir det inte som man vill...
 
 
För dessa minimala ryggfenor var det enda man fick se när de var uppe på ytan och vände.
Vi följde familjen i ca en kvart innan vi vände tillbaka mot Sao Miguel.
 
 
Footprint på engelska, fotspår kanske på svenska? Märket som blir på ytan efter att en val
andas ut när de är under ytan, det är bl.a. dessa spår som spanaren på land letar efter och
meddelar båtarna som befinner sig ute på öppna havet.
 
På vägen så lyckades vi skrämma upp ett par flygfiskar som förskräckt zick-zackade
framför båten ett par hundra meter vilket var bland det sjukaste jag sett.
En 40-50cm fisk med vingar som flyger över ytan. Helt galet! 
Se denna länk på TV-klipp på detta fenomenet här.
 
 
Efter den sista bilden i det förra Azorerna-inlägget så hintade jag om att den bilden visade
vad detta inlägget skulle handla om. Det jag menade var den mystiska ö-siluetten i 
bakgrunden, för den ön passerades på nära håll på hemvägen från valsafarit.
 
Ön, som även syns på ena kartan i förra inlägget är inte någon vulkan, men bra nära
då det är en utlöpare från en vulkan där det en gång för länge sedan spyddes aska 
och gaser. Idag tjänar ön som - en badplats!
Under sommarsäsongen så går det turbåtar ut dit där man badar i den inre lagunen som
har iordningställts för ändamålet med säkerhetsanordningar m.m.
 
Vår guide på resan och tillika ägaren till Terra Azul.
 
 
Öns etager visar på att man även har odlat på platsen genom historien.
 
 
Dramatiska former!
 
 
O själva portalen in till badlagunen...
 
I nästa inlägg tar vi en tur uppe på torra land istället!