Ukraina, del 14; Tåget & hackspetten

 
 Nej. Rubriken i detta sista inlägget från min Ukraina-resa syftar inte
på ett ukrainskt barnprogram som man skulle kunna tro, utan...:
 
Röda skogen sedd från ett betryggande avstånd, dock så räckte det att Diana
sträckte fram sin geigermätare till gräset vid skyltarna för att den skulle börja pipa vilt.
Passagen med bil genom detta området varar dock inte mer än 10-15 sekunder så
totalt sett ingen fara på taket som vi lärt oss i tidigare inlägg.
De träd som dog och blev röda vid olyckan fälldes och grävdes ner kort därefter,
ändå så är området ett av de mest kontaminerade i zonen fortfarande.
 
"Dödens bro" som ska ha en viss roll i TV-serien "Chernobyl" enligt mina reskamrater.
Vet inte bakgrunden till den benämningen mer än att många Pripyat-bor sökte sig till
bron för att kolla bort mot det havererade kärnkraftverket i bakgrunden dagen efter
olyckan, evakueringen av området dröjde ju hela 36 timmar efter haveriet...
 
Ett kort stopp vid järnvägsstationen för att kolla in ett antal järnvägsvagnar som
välts åt sidan en bit bort i terrängen. En gissning är att dessa var i vägen
i samband med allt jobb som tillkom i röjningsarbetet
och att det var enklast att bara välta dem ur vägen!?
 
"The Russian Woodpecker", 140 meter hög och 500 meter lång.
 
Diana försökte sig på en Kurt Olsson-förklaring i sanden, vi fattade principen!!
 
Sista stoppet på Tjernobylresan innan återresan till Kiev blev radarstationen
Duga 3, även kallad Tjernobyl 2.
Den stora är 500m lång och 140m hög, den "lilla" är 220m lång och 80 meter hög.
Dessa är mottagarna och sändarna finns ca 6 mil bort i Vitryssland och
tillsammans så hade de koll på vad USA hade för sig i uppskjutningsväg. 
 
Systemet sände radiovågor på kortvågsbandet vilket gav ett pulserande ljud,
likt ett helikopterljud med en frekvens på 10 Hz, alltså 10 pulser i sekunden.
Fenomenet kallades av amerikanerna för The Russian Woodpecker,
Den ryska hackspetten, för ljudet kunde även påminna om en sådan.
Sändaren var riktad mot nordväst, d.v.s. signalerna gick genom mellan-Sverige, 
Grönland för att till sist nå USA och sedan studsa tillbaka igen via atmosfären.
Kom samma signal tillbaka igen så var det lugnt, var signalen annorlunda så
hade jänkarna gjort något fuff och larmet gick. Signalerna sändes under det
kalla krigets dagar 1976-1989 fram till Sovjets upplösning vilket under
dessa år störde svenska radio- och TV-signaler samt amatörradio-entusiaster.
 
Om detta funkade i verkligheten vet nog ingen för det blev aldrig skarpt läge,
men med tanke på tiden det tog att kalkylera värdena man fick in så hade det
nog kunnat vara försent med en vedergällning. Detta får vi dock aldrig veta.
Tack o lov.
 
Varför byggdes då denna jätteanläggning mitt ute i skogen där knappt nån bor?
 Jo för närheten till kärnkraftsverket, en sån här jättemaskin drar enorma
mängder energi, så varför inte bygga dessa bara några km från ett
högpresterande kärnkraftverk med direktmatning fram till dörren!?
Så länge det nu varade...
 
Hittade en Youtube-film även för detta som förklarar funktionen HÄR.
 
En drönar-film över anläggningen finns HÄR.
 
 
 
På området fanns också en byggnad med oklar bakgrund, troligen en 
övningsanläggning för olika typer av försvars eller anfallssystem vilket
en del av den återstående inredningen visar på...
  
 
 "Serverhallar" från 70-80-talet...
 
 ...men inkråmet låg vid sidan om.
 
Här fanns förhållandevis mycket utrustning kvar, fast i bitar, så lite kunde man
fantisera om vad som anläggningen egentligen hade använts till.
Kanske var det inte en övningsanläggning utan en riktig...?
 
På tal om utrustning...
På resan hade jag med i stort sett samma grejer som till New York 2015.
Nikon D850 (ersatte D810 som var med då)
Nikon 28-300mm 3,5-5,6
Nikon 20mm 1,8
Sigma 15mm 2,8 fisheye (användes inte en enda gång!)
Sony RX100 Mk3
Samsung S5 neo (var inte med till NY)
Med facit i hand så skulle jag nog ha haft min zoom 14-24 2,8 med istället
för 20mm och fisheyen, får bli så nästa gång...
 
Men blir det nån mer gång hit?
Detta är inte ett ställe man åker till varje år, och med tanke på det jag
skrivit tidigare, att man nog inte kommer att få ströva runt överallt så länge till
så känns det tveksamt att jag får uppleva detta stället igen.
Möjligen så skulle det vara intressant att få se
dessa miljöer i en vintrig årstid där träden saknar sina löv, vi får se...
 
Den uppmärksamme ser att det på bilderna endast i enstaka fall varit
personer med i bild. I samtliga fall är det personer i min grupp som
kommit med på ett hörn. Vi fick veta att det varje dag är
mellan 300 och 1200 besökare på plats här, 
dessa dagar var det bara ca 350 och endast vid hackspetten mötte vi
personer från en annan grupp, snacka om flyt.
 
Snacket om att besöksantalet stigit efter TV-serien Chernobyl avfärdade
vår guide totalt, de har ännu inte märkt av detta alls!
 
 
   
   
 
  
     
     
     
     
  
 
Avslutar med ett av mina favorit-citat:
"Jag förstår inte vad vi ska med kärnkraft till, när vi har elektricitet!?"
 
Det var kul att få komma ut och Ce Si Um, tack för att ni tittat. 😆
På återseende!!
 
 
 

Ukraina, del 13; Nöjespalats & en överblick

 
Kändaste platsen och symbolen på bilder och i filmer för Tjernobyl förutom
sarkofagen över kärnkraftsverket?
Troligen pariserhjulet eller möjligen radiobilarna bredvid!
Den ganska lilla plätten mitt i stan där dessa står var tänkt att invigas som nöjespark
den första maj några dagar senare, men vi vet ju vad som satte stopp för alltihop.
 
Asfaltsytan framför användes istället till helikopterplatta under den första tiden efter
olyckan och detta har gjort en speciell plats här till den plats som har den högst 
uppmätta värdet mSv i hela Pripyat, en bit över 200 mSv vilket är väldigt högt.
Platsen för detta är på undersidan på den nedersta gondolen i pariserhjulet som
fick mest damm i sig från helikopter-flygningarna här som redan nämnts.
Detta damm har sedan runnit ut på undersidan av gondolen ihop med regnvattnet.
Har sett åtskilliga bilder på nätet där turister sitter i den nämnda gondolen, 
inte så smart när man vet ovanstående...
 
Här står vi som alla ser precis utanför stadens fotbolls/friidrotts-arena!
Nej vars, det kunde man inte tro förrän man hade gått igenom skogen/fotbollsplanen
och kom fram till den en gång fina huvudläktaren, snacka om att naturen tagit över!
 
Pripyats badhus/simhall är också en ganska vanlig bild på nätet.
 
   
    
     
  
 
Här visas en bild på hur biografen "Prometheus" en gång såg ut. Notera statyn
framför på den lilla bilden i Dianas hand, det är den statyn som flyttades till parken
utanför reaktor 1 vid kärnkraftsverket som nämnts i ett tidigare inlägg. Den
färgglada dekorationen på biografens gavel är en gigantisk väldigt vacker mosaik.
 
 
På en av bilderna nedan ser vi en av killarna i gruppen som hade med sig en drönare.
 Man kan ansöka om att få flyga drönare i Pripyat, dock så gjordes detta ändå
under parollen; det man inte vet lider man inte av.
Om det var planerat innan eller inte vet jag inte, men det var då vi fick veta att
det fanns ett väldigt bra ställe i närheten att flyga drönare ifrån...
 
    
    
  
 
 
 
...nämligen från taket från denna byggnad.
Detta fattade dock inte jag utan hörde av någon anledning fel när vi höll på att
kliva ur bussen, jag hörde nåt som lät som sex våningar, men det visade sig
vara betydligt mera, nämligen 16 våningar. Dock så var det ju bara att
hänga på, insåg efter en stund att min kondis inte är vad den borde för jag lät
som ett trasigt dragspel när jag kom upp. För upp kom jag och det är jag glad för!
 
Från taket var det en fantastisk utsikt, här ser man en del av staden Pripyat som en
gång hade 50000 invånare, och i bakgrunden ser vi anledningen till
varför den siffran idag är 0. En siffra som kommer att vara densamma i 24000 år
som är tiden som satts innan man tillåts att få flytta tillbaka hit.
Ungefär 23966 ½ år återstår...
 
     
     
     
   
 
Ovanstående är de sista bilderna inifrån Pripyat från denna resan,
har dock letat och hittat några filmer på Youtube som sammanfattar
ungefär det jag varit med om i rörlig form; del 1 och del 2. 
 Dessutom en drönarfilm över staden som den ser ut idag HÄR.
En annan sevärd är denna filmen där man bl.a. knallar upp på taket
på ett annat hus visserligen, men jag känner igen känslan HÄR.
 
Hittade samtidigt några filmer som visar Pripyat före olyckan,
jag tycker att dessa knyter ihop säcken bra med bilder och filmer på
hur det en gång såg ut och även den första tiden efter olyckan;
Film nr 1;  film nr 2;  film nr 3 
 
 
 
Detta bygge är huvudnumret i nästa blogginlägg som blir det fjortonde
och sista från min Ukraina-resa. Anläggningen kallades för The Russian
Woodpecker och var en radarstation från det kalla krigets dagar...
 
 
 
 
 
 

Ukraina, del 12; Hamnen & sjukhuset

I hamnen fanns ett fint café med utsikt över Pripyat-floden och de fartyg och passagerar-
båtar som passerade där, dock så är även detta ställe bara en spillra av vad det en gång var.
 
Caféet hade ett vansinnigt fint mosaik-fönster som dock överlevt förvånansvärt bra.
 
 Vid sidan av caféet fanns en intressant dricka-automat i äkta Sovjet-style.
Man betalade med mynt i vanlig stil, men drickan levererades i ett vanligt dricksglas som 
man ställde tillbaka när man hade druckit färdigt. Var man ärlig och ordningssam så
"diskade" man glaset genom att vända det upp-o-ner i hålet till höger för rengöring.
Fräscht!!
 
   
   
   
"Café Pripyat" 
 
Pripyats sjukhus var en av de mest intressanta och fotogeniska platserna
vi var på under tvådagars-expeditionen tillsammans med det som kommer 
i det fjortonde och sista blogginlägget från denna resan.
Vi gick igenom hela den andra våningen som jag tolkar vara barn-
avdelningen och nån typ av aula/samlingssal, vad man nu har det 
till på ett sjukhus?
 
Sjukhusets samlingslokal med ännu ett ostämt piano.
 
Väldigt rent och välordnat, man skulle nästan kunna tro att det varit någon nördig
fotograf på plats för att få den perfekta bilden och arrangerat detta!?
Jag tackar för hjälpen och fick med mig denna bild även jag.
 
     
     
     
 
 
        
 
En av de bättre bilderna från resan!
 
 
Ska här försöka mig på att förklara hur det där med mätning av strålning går till.
Geigermätarna som vi sett på flera bilder i tidigare inlägg har enheten milli-Sievert, mSv.
Enheten är döpt efter svenske vetenskapsmannen Rolf Sievert där man nog tyckte att
milli-Sievert lät bättre än milli-Rolf (min egna tolkning, det låter dock logiskt, eller hur?).
 
Radioaktiv strålning finns överallt, den kommer från rymden, marken, och oss själva.
Till listan nedan ska gränsvärdet för en normal person i Sverige tilläggas, 
och den är på 4 mSv per år.
 
Dessa milli-Sievert-värden som anges ska ses som en års-dos:
1 mSv Årsdos av naturlig bakgrundsstrålning i Sverige
1 mSv Vanlig dos vid röntgenundersökning
1 mSv Högsta årsdos till allmänheten vid planerad verksamhet (flera år)
5 mSv Högsta årsdos till allmänheten vid planerad verksamhet (enstaka år)
5 mSv Enkla motåtgärder rekommenderas
10 mSv Gravida kvinnor rekommenderas att flytta
50 mSv Högsta tillåtna strålningsdos till personer som arbetar med strålning
50 mSv Enkla motåtgärder rekommenderas. Inomhusvistelse, intag av jodtabletter
100 mSv Abortindikationsgräns
500 mSv Utrymning rekommenderas
 
Att ytterst kortvarigt få en högre strålningsdos, som när vi under ca 15 sekunder
passerade den s.k. röda skogen (kommande blogginlägg) i våran buss
så var vi högt upp på listan ovan om vi hade stannat där ett år, men på det hela
så adderades den strålningen knappast märkbart på vår årsdos.
Det var därför arbetarna i vissa fall hade arbetspass på mellan 30 sek och 2 minuter 
på de farligaste ställena den första tiden efter olyckan...
 
Exempel på strålning i vår vanliga vardag: