Kontraster

högt och lågt, svart och vitt, stort och smått

Mitt i Atlanten, del 5

Kategori: Azorerna 2009

 
Den längsta trippen i både tid och kilometer blev den sista som gick i västerled.
Tog mig över ön till den norra sidan för att sedan följa kustvägen motsols ända 
fram till staden i nordväst, Mosteiros där det blev en bensträckare.
 
Mosteiros från nordost
 
Ja inte kan jag tycka att svarta stränder känns så inbjudande, men det är väl en vanesak...
 
Frun sköter hushållet...
 
...medan karln sköter om vad som händer i trägårn. Även på Azorerna!
 
Från stranden i riktning mot nord-amerika, mäktigt riktmärke!
 
Mosteiros söderifrån.
 
Strax söder om Mosterios så kan man fortsätta kustvägen för att snart komma fram
till huvudorten Ponta Delgada, eller svänga vänster in i den västligaste vulkanen.
Den största av de tre med lite speciella features, så där svängde jag in för att direkt
i stort sett svänga igen - upp på grusvägen som går runt halva vulkanen, på krönet!
 
Mäktig känsla att åka på vulkankanten och var som helst kunna stanna och kolla ner i branten.
 
Inuti den stora kratern finns tre mindre som idag tjänstgör som odlingsmark.
 
En vy i backspegeln på vägen jag precis åkt.
 
Och en koll över kanten på utsidan söderut.
 
Han var kedjad, annars hade jag inte vågat gå nära...
 
Byn nere på botten heter Sete Sidades vilket betyder tvillingsjöarna. Detta trots att de har
kontakt med varandra, men anledningen syns lite grand på denna bilden...
 
...men ännu mer på denna. Av någon konstig anledning så ser den ena
halvan grön ut medan den andra blå. Inget vet riktigt varför, eller möjligen
så säger man inget, för det är ju en bra story för oss turister, eller hur!?
 
 
På krater-kantens sydöstra sida så ligger detta mytiska monument från 1980-talet kvar.
Efter att hotellet som det är gick i konkurs 1986 så övergavs det över en natt och ryktet 
säger att dukarna på borden ligger kvar och rummen står bäddade än idag. Enligt ett annat
rykte så vaktas det av hundar än idag så det är inte ett ställe som man kan besöka,
men nog känns detta som ännu en turistlegend?
Vem har betalat för och sett till hundarna sen 1986 t.ex...?
 
 
 
Den sista bilden blir en från strax väster om Ponta Delgada och visar den lilla flyplatsen
som jag reste till och ifrån, men där finns också en omfattande flygtrafik till ett flertal av
de andra åtta öarna som är Azorerna. Det går även båtar med framförallt förbruknings-varor
men troligen inte så många passagerare då öarna längst bort är några timmar iväg.
 
Resan gjordes ju försommaren 2009 vilket var 1½ år innan jag blev digital, även dessa
bilder har Bildettan fått scanna in på ett klockrent sätt. Har inte 100% koll på vilka grejer
jag hade med, men på valsafari-resorna så hade jag min Minolta Dynax 9 & 70-200 2,8.
Därtill troligen en Minolta 600si + ett vidvinkelzoom och troligen min Sigma 14mm 2,8.
 
Mer fakta om Azorerna finns ju på nätet men en kort sammanfattning på svenska
har jag hittat på denna länken, håll tillgodo!
För den som vill åka iväg en vecka eller två inom hyggligt tidsavstånd och inte bara
vill ligga på den svarta stranden så är Azorerna och Sao Miguel perfekt. Lagom klimat 
och lagom mycket att åka runt och titta på. Språket är portugisiska men med tecken-
språk, vilja och lite engelska så klarar man sig bra, invånarna är trevliga och snälla.
 
Jag kom till och med hem med en fras på portugisiska som kan vara bra att kunna!
"Batata fritata grande, obrigado" (En stor pommes frites, tack)
 
 
Och med det så tackar jag för mig för denna gången, på återseende 🤠
 
 
 
 

Mitt i Atlanten, del 4

Kategori: Azorerna 2009

 
Nästa dag var det dags att sätta sig i bilen igen, denna gången för en färd österut.
På kartan i tredje inlägget ser man att den stora vulkanen i den riktningen ligger ganska
nära Vila Franca do Campo, så den var det första stoppet så klart.
 
Efter dryga 11 år så finns inte alla minnen kvar efter resan men minns att jag var väldigt
imponerad av att komma över kanten till en stor vulkan och sedan fortsätta ner till botten
av den där staden Furnas låg. Denna plats var en annan där turister bodde och jag
hade teoretiskt kunnat hamna här också, vilket inte hade varit helt fel det heller.
 
Furnas från en rastplats bredvid den branta vägen ner i vulkanen...
 
Mycket vacker växtlighet fanns på hela ön, men särskilt mycket
i micro-klimatet i den grytan som blir i en skyddad vulkanmiljö.
 
Furnasdalen hade den tätaste koncentrationen av källor där varmvatten och gaser bubblade.
Gaserna var av svavel mestadels, och svavel luktar inte hallontårta, tro mig!
 
Effektfullt men stinkande!
 
 
 
Inne i centrala Furnas finns en stadspark, Terra Nostra-parken, med mycket vacker växtlighet 
och denna dammen med guldfiskar där man kunde önska saker om man slängde i en peng...
 
Hortensia
 
Mönjelilja eller klivia som den också heter
 
?
 
I parken fanns också Ungdomens källa!
En damm med naturlig påfyllning av mineralrikt 40-gradigt vatten direkt från jordens inre.
Jag badade där! Men med facit i hand så skulle jag nog ha gått tillbaka till fiskdammen 
efteråt och slängt i en peng till och önskat att Ungdomens källa höll vad den lovade.
För det har den tyvärr inte gjort...
 
Uppe ur Furnas-kratern och på väg längs Sao Miguels östra sida så kunde man se den
halva fjärde vulkanen som sträcker sig ut i havet med bara en del av den västra
kraterväggen synlig över vattenytan, en mäktig syn!
 
Rådhuset i öns stad längst uppe i nordost, Nordeste.
Som man kan höra av namnet så är det namngivet av en skandinav,
kommer dock inte ihåg storyn om hur det gick till...
 
 Mjau!
 
Post Nord...este ?
 
Och till sist ett av många vackra vattenfall på denna sköna ö!
 
Ett inlägg till från Azorerna blir det, och då knyter vi ihop säcken med...
...den västra delen!
 
 
 
 
 
 

Mitt i Atlanten, del 3

Kategori: Azorerna 2009

 
Efter två halvdagar till sjöss som vi sett samt en dag i huvudorten Ponta Delgada
dit en gäng av oss svenskar tog oss med reguljärbuss så bestämde jag mig för att
hyra bil några dagar för att utforska den 1,5 gånger 7 mil stora Sao Miguel.
 
Ön bygger på 3½ vulkaner som ligger i linje där den längst i öster ligger halvvägs i 
havet och den andra halvan märks i form av ett gigantiskt bergområde som man 
åker igenom för att nå den nordöstra delen av ön. Bilen skulle jag ha i tre dagar,
så bestämde mig för att dela upp resan i mellersta, östra samt västra rutten.
 
 
De tre vulkanerna ses på kartan som de tre sjöarna, den fjärde ser man som en halvmåne
längs kusten längst till höger. Första bil-dagen blev en expedition i de mellersta delarna av ön!
 
Även denna gången en Nissan Micra, fast nu med ratten på rätt sida...  😉
 
Den mellersta vulkanen är det enda stället på hela ön där det finns vita stränder!
Både längs stränderna vid kusten och i de övriga vulkanerna är det svart sand.
 
 Sjön heter Eldsjön av någon konstig anledning, för enligt uppgift är vattnet så kallt här
att bada inte är att tänka på. Det finns inte ens någon bilväg ner till vattnet.
 
En vy västerut från mellan-vulkanens kant.
 
 
Inte riktigt djungel, men nästan!
 
En naturlig damm, Caldeira Vehla, där många stannar för att bada, så även jag. Vattnet kom
från underjorden i ungefär 35 graders värme. Perfekt för en badkruka som mig 😍
 
Växter finns det överallt året om. Ön har ett behagligt klimat på mellan
ca 15-25 grader i genomsnitt under hela året. "Svalast" på vintern och
varmast på sommaren, helt perfekt enligt mig!
 
Källor med bubblande svavel finns både här och där...
 
...och på andra ställen så använder man markvärmen till matlagning,
som t.ex. här där man sänker ner sina grytor för långkok.
 
Väldigt vackra och dramatiska partier på sina håll.
 
"Elefanten"
 
Här nånstans finns en underjordisk källa där det alltid spottar ut 40-gradigt vatten, 
Det ryktades om att ibland så är folk där för att bada. Jag avstod.
 
Precis som på Irland så kunde man helt plötsligt möta en ko-skock under förflyttning.
 
 
 
Azorernas farligaste djur som inte alls är farligt. Samma typ av skogsödla som vi har
i Sverige med den skillnaden att de är några cm större genom evolutionen.
 
I nästa inlägg åker vi österut!
 
 

Mitt i Atlanten, del 2

Kategori: Azorerna 2009

 
Som redan nämnts så består Azorerna av 9 öar och de ligger alla på kontinental-
ryggen som ligger mitt i Atlanten i nord-sydlig riktning, samma rygg som Island...
Och precis som Island så består Azorerna av ett antal vulkaner på alla öarna som
uppkommit på grund av detta. Det senaste utbrottet på ö-gruppen ägde rum på ön
Sao Jorge 1808 och 1522 förstördes den första upplagan av byn där jag bodde,
Vila Franco do Campo på huvud-ön Sao Miguel, vartefter man byggde
en ny huvudstad i Ponta Delgada några mil längre bort.
 
 
På satellitbilder så kan man se att sydväst om ön Faial i höjd med Sao Miguel
finns ytterligare en upphöjning några meter under havsytan, så det skulle kunna
vara så att vid framtida vulkanisk aktivitet så växer en tionde ö fram...
 
Då området runt Azorerna är lite grundare än övriga Atlanten så är detta en 
känd passage för en hel del valar och delfiner när de förflyttar sig mellan södra
och norra halvklotet vilket sker under hela året.
 
Valsafari var något jag hade googlat från Ponta Delgada, men det visade sig att
även i  Vila Franca do Campo så fanns ett sådant företag, Terra Azul. De finns kvar
även idag och har ni vägarna förbi så rekommenderar jag dem!!  Länk.
 
 
Bokade in ett eftermiddagspass hos dem och efter lunch så var det samling och en allmän
säkerhetsgenomgång och en förklaring om hur det gick till och vad vi kunde förvänta oss att se.
 
Vår guide Ana.
 
Ombord på väg ut ur hamnen.
 
Hotel Marina från båten.
 
 
Men...
Redan när vi var i hamn så blåste det en del och det blev inte bättre när vi kom ut en bit
från kusten, så resan avbröts och vi återgick till hamnen igen. Terra Azul har dock garanti
på att man ska få se både val och delfin på sina resor så man fick välja på att få pengarna
tillbaka eller boka en ny utflykt utan extra kostnad vilket jag givetvis gjorde till nästa morgon.
 
 
Morgonen efter var underbart varm och solig, vad kunde gå fel?
 
 
Ja så många delfiner blev det inte, åtminstone inte på nära håll i alla fall. Vi fick veta att de
nyligen fått ungar och var då inte så villiga att närma sig oss, men ändå.
 
Safarit sker inte planlöst, utan på en hög punkt inne på land, i detta fallet i ett f.d. fyrhus, 
så har man en spanare med kikare som har kontakt med båtarna. På så sätt vet man var 
valarna befinner sig och kan styras till rätt område. Och det funkade!
 
 
För helt plötsligt så hade vi kört upp bredvid en familj sillvalar med tre individer, förmodligen
mamma, pappa och barn. Sillval är den näst största val-arten, någon meter kortare än blåval
så det var riktiga kolosser bara några tiotal meter bredvid vår båt, oerhört mäktigt!!
Enligt genomgången så ska man inte komma närmare än 50 meter men det blev det ändå.
 
Hade systemkamera med kort telezoom monterad och satt o väntade på att de skulle dyka
så att man skulle få en läcker bild på fenor upp i luften, men ibland blir det inte som man vill...
 
 
För dessa minimala ryggfenor var det enda man fick se när de var uppe på ytan och vände.
Vi följde familjen i ca en kvart innan vi vände tillbaka mot Sao Miguel.
 
 
Footprint på engelska, fotspår kanske på svenska? Märket som blir på ytan efter att en val
andas ut när de är under ytan, det är bl.a. dessa spår som spanaren på land letar efter och
meddelar båtarna som befinner sig ute på öppna havet.
 
På vägen så lyckades vi skrämma upp ett par flygfiskar som förskräckt zick-zackade
framför båten ett par hundra meter vilket var bland det sjukaste jag sett.
En 40-50cm fisk med vingar som flyger över ytan. Helt galet! 
Se denna länk på TV-klipp på detta fenomenet här.
 
 
Efter den sista bilden i det förra Azorerna-inlägget så hintade jag om att den bilden visade
vad detta inlägget skulle handla om. Det jag menade var den mystiska ö-siluetten i 
bakgrunden, för den ön passerades på nära håll på hemvägen från valsafarit.
 
Ön, som även syns på ena kartan i förra inlägget är inte någon vulkan, men bra nära
då det är en utlöpare från en vulkan där det en gång för länge sedan spyddes aska 
och gaser. Idag tjänar ön som - en badplats!
Under sommarsäsongen så går det turbåtar ut dit där man badar i den inre lagunen som
har iordningställts för ändamålet med säkerhetsanordningar m.m.
 
Vår guide på resan och tillika ägaren till Terra Azul.
 
 
Öns etager visar på att man även har odlat på platsen genom historien.
 
 
Dramatiska former!
 
 
O själva portalen in till badlagunen...
 
I nästa inlägg tar vi en tur uppe på torra land istället!
 
 

Mitt i Atlanten, del 1

Kategori: Azorerna 2009

 
Dags för en till helt pandemisäkrad semester-resa, detta för att den gjordes 2009.
Precis som Irlandsresan som jag publicerade för tre månader sedan så kommer
här en reseberättelse som tar sin början för länge sedan då jag fick för mig att testa
en sista-minuten-resa för att komma ner i pris något. Två semesterveckor i slutet
av maj inbokades under senvintern och sedan var det bara att vänta!
 
Fredagen innan mina semesterveckor kom till slut och jag knallade på väg hem
från jobbet åter förbi resebyrån på Storgatan för att denna gången bli stående
framför sista-minuten-listan i fönstret.
Jag var helt på det klara att nåt ligga-i-solen-ställe skulle det inte bli, så de allra
flesta res-målen försvann direkt på grund av detta.
Ett fåtal destinationer återstod till slut där inget kändes jättespännande, och så 
var det ju det där stället som jag hört nämnas förut men inte visste var det låg...
 
Ett av de billigaste ställena på listan var alltså Azorerna som jag i något
sammanhang hört talas om, men där jag tyckte att namnet kom från typ långt 
borta i Söderhavet. Men 2500:- för en vecka i Söderhavet, ne knappast, så jag
knallade in för att ta reda på var det låg någonstans.
 
Säljaren tog glatt fram sin världskarta, men när hon skulle visa så fanns inte
Azorerna med, så liten var ö-gruppen, men den låg mitt i Atlanten!!
 
 
Fick förklarat att om man drar en linje mellan Lissabon i Portugal och Washington i USA
så ligger ö-gruppen Azorerna ungefär en tredjedel ut från Europa, och det verkar ju stämma!
Jag bokade min resa som startade från Arlanda kommande torsdag, och iväg for jag.
 
Resan tog 5½ timmar, gick över Storbritannien och sedan ut över öppet hav för att
till slut landa på flygplatsen i huvudorten Ponta Delgada som ligger precis bredvid
havet på den största av de 9 öarna som bildar Azorerna, Sao Miguel.
Mer om dessa i nästa inlägg.
 
Efter passkontroll osv så var det samling utanför flygplatsen där Solresors guide stod
och sorterade upp oss efter var vi skulle bo, och därmed vilken buss vi skulle kliva på.
Jag som sista-minuten-resenär åkte ospecificerat och visste alltså inte var jag skulle 
hamna utan blev minst sagt lite besviken när fick veta att jag inte skulle få bo i 
Ponta Delgada utan skulle vidare till en mindre ort, ca 45 minuter längs med sydkusten.
 
Inget att göra åt tänkte jag, men fick snart tänka om. Guiden på bussen berättade om den 
lilla pittoreska kustbyn som var öns första huvudstad och som fortfarande hade en lite 
äldre prägel jämfört med det exploaterade och moderna Ponta Delgada som vi just lämnat.
 
På denna Google maps-karta från 2020 så går huvudvägen en bit norr om centrum,
men 2009 så var den vägen under uppbyggnad, man åkte fortfarande genom de
minimala gatorna inne i byn, se bilder längre ner.
Byn/staden där jag hamnade heter alltså Vila Franca do Campo.
 
Hotel Marina som det hette då, gulmarkerat på kartan ovanför, mer info här.
 
Åt vänster från min balkong.
 
Åt höger från min balkong.
 
Den ännu inte öppnade sommaranläggningen med strand och vattenland.
 
 
Det sömniga torget i byn, där de äldre satt och snackade mest hela dagarna.
 
Huvudvägen genom byn och faktiskt runt ön!!!
Observera "trottoaren" där kvinnan går. När bussen kom så fick man
ducka för att inte knockas av backspegeln, tur att de körde sakta!
 
 
 
Väldigt mysigt och pittoreskt ställe, med facit i hand så var jag väldigt glad att 
jag hamnade här och inte i huvudorten!
 
 
 
 
 
Sista bilden från Vila Franca do Campo en skön sommarkväll med en 
ledtråd till vad nästa inlägg delvis kommer att handla om...