Mitt i Atlanten, del 5

 
Den längsta trippen i både tid och kilometer blev den sista som gick i västerled.
Tog mig över ön till den norra sidan för att sedan följa kustvägen motsols ända 
fram till staden i nordväst, Mosteiros där det blev en bensträckare.
 
Mosteiros från nordost
 
Ja inte kan jag tycka att svarta stränder känns så inbjudande, men det är väl en vanesak...
 
Frun sköter hushållet...
 
...medan karln sköter om vad som händer i trägårn. Även på Azorerna!
 
Från stranden i riktning mot nord-amerika, mäktigt riktmärke!
 
Mosteiros söderifrån.
 
Strax söder om Mosterios så kan man fortsätta kustvägen för att snart komma fram
till huvudorten Ponta Delgada, eller svänga vänster in i den västligaste vulkanen.
Den största av de tre med lite speciella features, så där svängde jag in för att direkt
i stort sett svänga igen - upp på grusvägen som går runt halva vulkanen, på krönet!
 
Mäktig känsla att åka på vulkankanten och var som helst kunna stanna och kolla ner i branten.
 
Inuti den stora kratern finns tre mindre som idag tjänstgör som odlingsmark.
 
En vy i backspegeln på vägen jag precis åkt.
 
Och en koll över kanten på utsidan söderut.
 
Han var kedjad, annars hade jag inte vågat gå nära...
 
Byn nere på botten heter Sete Sidades vilket betyder tvillingsjöarna. Detta trots att de har
kontakt med varandra, men anledningen syns lite grand på denna bilden...
 
...men ännu mer på denna. Av någon konstig anledning så ser den ena
halvan grön ut medan den andra blå. Inget vet riktigt varför, eller möjligen
så säger man inget, för det är ju en bra story för oss turister, eller hur!?
 
 
På krater-kantens sydöstra sida så ligger detta mytiska monument från 1980-talet kvar.
Efter att hotellet som det är gick i konkurs 1986 så övergavs det över en natt och ryktet 
säger att dukarna på borden ligger kvar och rummen står bäddade än idag. Enligt ett annat
rykte så vaktas det av hundar än idag så det är inte ett ställe som man kan besöka,
men nog känns detta som ännu en turistlegend?
Vem har betalat för och sett till hundarna sen 1986 t.ex...?
 
 
 
Den sista bilden blir en från strax väster om Ponta Delgada och visar den lilla flyplatsen
som jag reste till och ifrån, men där finns också en omfattande flygtrafik till ett flertal av
de andra åtta öarna som är Azorerna. Det går även båtar med framförallt förbruknings-varor
men troligen inte så många passagerare då öarna längst bort är några timmar iväg.
 
Resan gjordes ju försommaren 2009 vilket var 1½ år innan jag blev digital, även dessa
bilder har Bildettan fått scanna in på ett klockrent sätt. Har inte 100% koll på vilka grejer
jag hade med, men på valsafari-resorna så hade jag min Minolta Dynax 9 & 70-200 2,8.
Därtill troligen en Minolta 600si + ett vidvinkelzoom och troligen min Sigma 14mm 2,8.
 
Mer fakta om Azorerna finns ju på nätet men en kort sammanfattning på svenska
har jag hittat på denna länken, håll tillgodo!
För den som vill åka iväg en vecka eller två inom hyggligt tidsavstånd och inte bara
vill ligga på den svarta stranden så är Azorerna och Sao Miguel perfekt. Lagom klimat 
och lagom mycket att åka runt och titta på. Språket är portugisiska men med tecken-
språk, vilja och lite engelska så klarar man sig bra, invånarna är trevliga och snälla.
 
Jag kom till och med hem med en fras på portugisiska som kan vara bra att kunna!
"Batata fritata grande, obrigado" (En stor pommes frites, tack)
 
 
Och med det så tackar jag för mig för denna gången, på återseende 🤠
 
 
 
 

Mitt i Atlanten, del 4

 
Nästa dag var det dags att sätta sig i bilen igen, denna gången för en färd österut.
På kartan i tredje inlägget ser man att den stora vulkanen i den riktningen ligger ganska
nära Vila Franca do Campo, så den var det första stoppet så klart.
 
Efter dryga 11 år så finns inte alla minnen kvar efter resan men minns att jag var väldigt
imponerad av att komma över kanten till en stor vulkan och sedan fortsätta ner till botten
av den där staden Furnas låg. Denna plats var en annan där turister bodde och jag
hade teoretiskt kunnat hamna här också, vilket inte hade varit helt fel det heller.
 
Furnas från en rastplats bredvid den branta vägen ner i vulkanen...
 
Mycket vacker växtlighet fanns på hela ön, men särskilt mycket
i micro-klimatet i den grytan som blir i en skyddad vulkanmiljö.
 
Furnasdalen hade den tätaste koncentrationen av källor där varmvatten och gaser bubblade.
Gaserna var av svavel mestadels, och svavel luktar inte hallontårta, tro mig!
 
Effektfullt men stinkande!
 
 
 
Inne i centrala Furnas finns en stadspark, Terra Nostra-parken, med mycket vacker växtlighet 
och denna dammen med guldfiskar där man kunde önska saker om man slängde i en peng...
 
Hortensia
 
Mönjelilja eller klivia som den också heter
 
?
 
I parken fanns också Ungdomens källa!
En damm med naturlig påfyllning av mineralrikt 40-gradigt vatten direkt från jordens inre.
Jag badade där! Men med facit i hand så skulle jag nog ha gått tillbaka till fiskdammen 
efteråt och slängt i en peng till och önskat att Ungdomens källa höll vad den lovade.
För det har den tyvärr inte gjort...
 
Uppe ur Furnas-kratern och på väg längs Sao Miguels östra sida så kunde man se den
halva fjärde vulkanen som sträcker sig ut i havet med bara en del av den västra
kraterväggen synlig över vattenytan, en mäktig syn!
 
Rådhuset i öns stad längst uppe i nordost, Nordeste.
Som man kan höra av namnet så är det namngivet av en skandinav,
kommer dock inte ihåg storyn om hur det gick till...
 
 Mjau!
 
Post Nord...este ?
 
Och till sist ett av många vackra vattenfall på denna sköna ö!
 
Ett inlägg till från Azorerna blir det, och då knyter vi ihop säcken med...
...den västra delen!
 
 
 
 
 
 

Mitt i Atlanten, del 3

 
Efter två halvdagar till sjöss som vi sett samt en dag i huvudorten Ponta Delgada
dit en gäng av oss svenskar tog oss med reguljärbuss så bestämde jag mig för att
hyra bil några dagar för att utforska den 1,5 gånger 7 mil stora Sao Miguel.
 
Ön bygger på 3½ vulkaner som ligger i linje där den längst i öster ligger halvvägs i 
havet och den andra halvan märks i form av ett gigantiskt bergområde som man 
åker igenom för att nå den nordöstra delen av ön. Bilen skulle jag ha i tre dagar,
så bestämde mig för att dela upp resan i mellersta, östra samt västra rutten.
 
 
De tre vulkanerna ses på kartan som de tre sjöarna, den fjärde ser man som en halvmåne
längs kusten längst till höger. Första bil-dagen blev en expedition i de mellersta delarna av ön!
 
Även denna gången en Nissan Micra, fast nu med ratten på rätt sida...  😉
 
Den mellersta vulkanen är det enda stället på hela ön där det finns vita stränder!
Både längs stränderna vid kusten och i de övriga vulkanerna är det svart sand.
 
 Sjön heter Eldsjön av någon konstig anledning, för enligt uppgift är vattnet så kallt här
att bada inte är att tänka på. Det finns inte ens någon bilväg ner till vattnet.
 
En vy västerut från mellan-vulkanens kant.
 
 
Inte riktigt djungel, men nästan!
 
En naturlig damm, Caldeira Vehla, där många stannar för att bada, så även jag. Vattnet kom
från underjorden i ungefär 35 graders värme. Perfekt för en badkruka som mig 😍
 
Växter finns det överallt året om. Ön har ett behagligt klimat på mellan
ca 15-25 grader i genomsnitt under hela året. "Svalast" på vintern och
varmast på sommaren, helt perfekt enligt mig!
 
Källor med bubblande svavel finns både här och där...
 
...och på andra ställen så använder man markvärmen till matlagning,
som t.ex. här där man sänker ner sina grytor för långkok.
 
Väldigt vackra och dramatiska partier på sina håll.
 
"Elefanten"
 
Här nånstans finns en underjordisk källa där det alltid spottar ut 40-gradigt vatten, 
Det ryktades om att ibland så är folk där för att bada. Jag avstod.
 
Precis som på Irland så kunde man helt plötsligt möta en ko-skock under förflyttning.
 
 
 
Azorernas farligaste djur som inte alls är farligt. Samma typ av skogsödla som vi har
i Sverige med den skillnaden att de är några cm större genom evolutionen.
 
I nästa inlägg åker vi österut!