Ukraina, del 9; Ground zero
Kategori: Ukraina 2019
Sen passerades då checkpoint 10km som inte är lika formell in,
däremot obligatoriskt att passera scannrarna för att kolla att man inte har
onormalt höga strålvärden när man ska ut igen. Detta fick man även göra
när man åkte ut från checkpoint 30km.
Scannrarna var inte av senaste årsmodellen, men de funkade i alla fall. Hoppas jag.
Alla i gruppen klarade sig genom alla gångerna vi passerade ut i check-pointarna. Hade man
fått röd lampa så får man:
1) tvätta det förorenade området
tills det är rent.
2) kassera den förorenade delen, eller
3) vara kvar på området tills man kan visa att man är "ren" och godkänd.
Hårda bud alltså.
Innanför checkpoint 10km så fanns ett par ställen vi stannade på innan vi kom
fram till själva kärnkraftsverks-området. Först på ett kinder-garten som jag inte
riktigt vet om det var ett dagis eller ett barnhem. Efter detta på
ett verkstadsområde en bit från huvudvägen där det
fanns mycket roliga detaljer som legat orörda i 33 år, minst.
En av bilderna visar en geigermätare som visar ett högt värde på en s.k. hotspot där det
av någon anledning är ett högre värde
än i omgivningen, det normala värdet ligger normalt på
0,3 micro-sievert som är enheten.
Klicka på bilderna så öppnas de
i större version.
Sedan var det då dags att ta sig an själva orsaken till hela min resa,
själva kärnkraftverket som i.o.f.s. inte är superspännande att kolla på,
men det hör ju till när man ändå har vägarna förbi...
På tal om vägarna förbi så får man åka 3/4-varv runt hela anläggningen för att
komma till Observation deck där statyn som är tillåten att fota finns.
Själva sarkofagen över den exploderade reaktor 4 får bara fotas från den vinkeln,
precis som om nån brydde sig...
Huvudvägen fram till verksområdet där det garanterat var stor aktivitet de där
dagarna i slutet av april 1986, idag är det bara turistbussar och
verksarbetare som passerar här.
Man passerar bland annat byggarbetsplatserna vid reaktorerna 5 & 6
som aldrig blev färdigställda, byggkranarna har stått där sedan 1986
och kommer att stå där förmodligen till de rasar av sig själva.
Storslagna planer fanns på att det totalt
skulle byggas tolv reaktorer på platsen men de sista 6 hann aldrig påbörjas.
Reaktorerna 1-3 klarade sig helt oskadda när den fjärde smällde i luften och
den sista var faktiskt igång ända fram till år 2000. Avvecklingen av dessa
pågår fortfarandeoch kommer att ta ca 100 år av långsamt nermonteringsarbete.
När man kommer fram till reaktor 1 (sarkofagen över reaktor 4 syns i bakgrunden) så finns en
staty som är ditflyttad från den övergivna staden Pripyat (det kommer
mer om detta). Sarkofagen får man inte fota från denna vinkeln, däremot statyn!
Undrar hur de tänkte där...
I kylvattendammarna som omger hela området så finns ett fiskbestånd som
är vana att bli matade av alla turister som passerar, när de hör att nån går
på järnvägsbron som passerar över så vet de att det är dags att äta...
Sista bilden i detta inlägget är taget från Observation deck bredvid
den fula staty som är uppbyggd där som minne över katastrofen.
Bilden visar den 108 meter höga och 162 meter långa sarkofagen som blev
helt klar tidigare i år efter att ha byggts 300 meter åt höger i bildens riktning.
Därefter sköts den på plats, allt för att undvika höga strålningsnivåer för de
arbetare som byggde ihop det hela.
Sarkofagen ska hålla i mer än hundra år,
under den tiden räknar man dock att ha kunnat demontera
och skickat de farliga delarna
inuti på djupförvar med hjälp av robotar som får göra dessa farliga jobb.
En kort Youtube-film om hur sarkofagen sköts på plats finns HÄR.
Jag uppskattar avståndet från Observation deck där vi stod
fram till sarkofagen till dryga 100 meter,
trodde inte det var möjligt att komma SÅ nära.
Orsaken till olyckan då?
Kortfattat så skulle man testa och få bekräftat att reaktorn under
nedstängning, t.ex. under ett strömavbrott (!), genererade tillräckligt med ström till
sina egna säkerhetssystem fram till att reservsystemen hunnit starta upp,
normalt efter ca en minut.
Inför testet så kopplades ett antal säkerhetssystem bort
vilket blev ödesdigert.
Brist på kunskap om systemen, chefer som frångick rutiner och det faktum att
de som förberett hela testet inte var dem som fick utföra det (p.g.a. skiftbyte i
kontroll- rummet) gjorde att det spårade ur och snabbt urartade
med katastrofalt resultat. Delar av reaktorn flög 30 meter upp i luften och
förstörde stora delar av byggnaden, och mängder med kärnbränsle smälte
och rann ner i källaren där
det ligger än idag...
Radioaktiva partiklar spreds med vindarna över hela världen och i Sverige
drabbades Gävle-trakten värst. Ämnet som hamnade i Sverige var Cesium 137
som har en halveringstid på 30 år, så idag återstår alltså mindre än hälften.
Ovan var min korta och enkla version om vad som hände, HÄR är en
mer avancerad förklaring för den som hänger med...
